Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

President Trump efter valförlusten, på väg till golfbanan.  Bild: Steve Helber
President Trump efter valförlusten, på väg till golfbanan. Bild: Steve Helber

Martin Rynoson: Jag kommer sakna Donald Trump

I stället för att sparka in öppna dörrar om Donald Trumps usla presidentskap borde inte minst vänstern fundera över sånt som de har att tacka presidenten för. Det menar Martin Rynoson, biträdande analyschef på tankesmedjan Tiden.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är sannolikt många som kommer dra en lättnadens suck när Donald Trumps fyra år av vanstyre nu snart är till ända. Fyra år av klimatförnekande i en tid som kräver det rakt omvända. Fyra år av en utrikespolitik som gjort världsläget än mer instabilt. Fyra år av narcissistiska Twitterutspel. När vi känner oss färdiga med att sparka in sådana öppna dörrar vore det dock möjligtvis på sin plats att också reflektera över vilka lärdomar vi kan dra av Donald Trumps tid i Vita huset. Reflektera över ifall det till och med finns sådant som det blir skäl att sakna när han är borta.

När vi känner oss färdiga med att sparka in sådana öppna dörrar vore det dock möjligtvis på sin plats att också reflektera över vilka lärdomar vi kan dra av Donald Trumps tid i Vita huset.

Den amerikanska och europeiska vänstern, som jag tillhör, har i fyra år kritiserat den avgående presidenten och hans parti. Under ett tunt lager av demokratiska värderingar och meritokratiska ideal, menar många, döljs den amerikanska högerns sanna natur: rasism, kvinnohat och islamofobi. Vad sådana kritiker missar är att också detta bara är en fernissa. Den viktigaste lärdomen som mitt politiska läger bör dra av denna farsartade tid är nämligen att inte ens Trump-republikanernas reaktionära inskränkthet är autentisk.

Som nyvald president införde Trump ett uppmärksammat och hårt kritiserat inreseförbud för medborgare från muslimska länder. Bara några månader senare dansade samma president en traditionsenlig svärddans på ett statsbesök i Saudiarabien – den i särklass mest reaktionära islamiststaten på jorden. Mike Huckabee, en av de etablissemangsrepublikaner som tidigt svor trohet till Donald, har tagit emot stora summor pengar för att agera lobbyist åt Qatar – ett land vars författning stipulerar att all lagstiftning ska utgå från sharia. De lika förmögna som högervridna tv-predikanterna har aldrig varit så genomskinliga som när de uppmanar sina anhängare att rösta på den sittande presidenten. En president som, till skillnad från tidigare hycklande högerpolitiker, inte ens låtsas vara någon förkämpe för den kristna tron eller äktenskapets helgd.

Det jag kommer sakna med Trump är just hur han fått den amerikanska högern att visa sitt rätta ansikte.

Nej, varken han eller hans lakejer i den republikanska partitoppen är kristna chauvinister. Det är guldkalven de tillber, inte timmermannen från Nasaret. Deras enda heliga skrifter är de med svarta siffror på sista raden. De republikanska politiker som igår var Trumpkritiker, som i dag är lojala medlöpare, skulle imorgon med lätthet rösta för att införa sharia i den amerikanska konstitutionen – om det skulle vara den mest ändamålsenliga garanten mot höjda skatter för de rikaste. Allt för att ytterligare berika de redan besuttna, vilket är den amerikanska högerns alfa och omega – den absolut enda punkten på deras agenda som inte är förhandlingsbar.

I essäsamlingen ”Liberalismens död” levererar sociologen och vänsterteoretikern Immanuel Wallerstein en spaning om de stormaktskonflikter som vi har att vänta i framtiden. Till skillnad från under kalla krigets dagar, menar Wallerstein, kommer parterna i allt mindre utsträckning att känna sig nödgade att klä kampen om inflytande och naturresurser i termer av ideologi. Istället för påhittade ursäkter och krystade svepskäl kvarstår bara det nakna egenintresset.

Jag drog mig till minnes detta resonemang när NBC-reportern Peter Alexander på en pressträff i Vita Huset den 18 mars frågade Donald Trump om det verkligen är rimligt att rika amerikaner får förtur till de senaste behandlingarna mot pandemin. Kanske inte, svarade presidenten, ”But perhaps that's been the story of life”.

Det jag kommer sakna med Trump är just hur han fått den amerikanska högern att visa sitt rätta ansikte.

Finns det inte en risk att mångas vaggas till ro igen om världen åter får mer återhållsamma högerpolitiker, men som går samma hyperrika elits ärenden?”

Under ett halvt decennium har vi sett valframgångar och växande inflytande för populistiska ”starka män” runt om i världen. Det har utan tvekan varit obehagligt att bevittna. Samtidigt har det effektivt riktat våra blickar bort från den rika, oligarkiska elit vars intressen dessa populister företräder. Finns det inte en risk att mångas vaggas till ro igen om världen åter får mer återhållsamma högerpolitiker, men som går samma hyperrika elits ärenden?”

Att världen godtar en Jeb Bush eller Mike Pence – någon som kan återlansera de gamla flosklerna från den gamla goda tiden innan Trump. Som kan ge läpparnas bekännelse till allas lika rättigheter och vikten av att bekämpa klimatförändringarna. Som kan argumentera för att kejsaren fortfarande är fullt påklädd. Om man med trött likgiltighet godtar sådana lögner, kommer någon då verkligen med trovärdighet kunna säga att den har lärt sig av läxan?

I nuläget är det svårt att veta hur USA:s höger kommer se ut framöver. Det enda vi vet med säkerhet är att den amerikanska oligarkin finns kvar även efter den 20 januari.

Om skribenten

Martin Rynoson är biträdande analyschef på den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.