Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag känner inte längre igen mitt Sverige"

Detta är min bild som konstnär av vart vårt land är på väg. Jag har döpt den till Ack Sverige du bruna, skriver Elisabeth Ohlson Wallin.

Vi var ett gäng som under första hälften av 90-talet alltid gick ner till Kungsträdgården i Stockholm för att motdemonstrera när fascisterna tågade med kransar till Karl XII:s staty. Tålmodigt stod vi där varje 30 november och ropade slagord. Skinnhuvudena tågade sakta i det kalla mörkret med facklor i händerna. Poliserna som bevakade dem var många fler än de själva,

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Vi tyckte då att de var ett gäng omogna pappskallar. Vi trodde aldrig att de skulle kunna bli fler än några hundra stycken. Vi tyckte de var patetiska som tågade med polisbevakning till sin favoritkung. 

LÄS OCKSÅ: Här kan du läsa mer om bilderna till kollaget

Nästan alla männen var klädda i bomberjackor eller hemmasnickrade uniformer med rakade skallar och kraftiga kängor. De hatade homosexuella och i vårt lesbiska tjejgäng var det många som hade råkat ut för deras hat eller våld. Därför skrattade vi gott åt att de valt en kung som utpekats som homosexuell till förebild.

På den tiden kunde vi inte riktigt ta dem allvar. Vi tänkte inte på att många av dem kom från ett parti som hette Sverigedemokraterna. 

När bomberjackorna förbjöds och de började bära kostymer trodde vi ett tag att de hade försvunnit. Kampen var avklarad. Fascisterna var borta från våra gator. 

LÄS OCKSÅ: Konstnärerna hjälper oss att få syn på världen

Men runt sekelskiftet hände något. SD fick sina första politiska mandat på riksplanet. Vi trodde det skulle stanna vid kyrkovalet för där fanns det ändå en del konservativa åsikter. Men när Sverigedemokraterna tre år senare kom in i Europaparlamentet började vi förstå att något mer var på gång, att alla Europas högerextrema partier växte.

Nu kom oron på riktigt. Vi var ju generationen som hela vårt liv hade diskuterat hur Hitler kunde röstas fram av folket och hur förintelsen kunde hända. Nu hände något med samhället bakom våra ryggar. 

När partiledaren för SD klev upp bland ballonger och konfetti på valnatten 2014 och skrek att de var Sveriges tredje största parti började vi gråta.

Jag tänker på En svensk tiger. Symbolen med den blågul randiga tigern som användes under andra världskriget. Alla skulle tiga och har gjort det sen dess.

I år fyller svensk nazism 92 år. Under andra världskriget planerade skånska nazister att bygga ett koncentrationsläger för svenska judar. I höst samlade SD Europas extremhöger på Grand Hotel i Stockholm. Sverige har aldrig tvättat rent sin smutsiga nazistiska byk och nu vaknar de extrema krafterna igen. Hur kunde Sverige förändras så?

Vårt lesbiska tjejgäng är splittrat men vi ser varandra på nätet och där gör vi tumme upp när någon delar en artikel i ämnet. Jag är idag för trött för att skrika slagord, men är tacksam att ungdomen fortfarande orkar. I stället har jag gjort detta kollage av bilder som jag tagit under tre frustrerade år, på Sverigedemokraternas möten i Almedalen, på demonstrationer där talarna vill avsätta regeringen, på medborgargarden som patrullerar gatorna i bomberjackor

Detta är min bild som konstnär av vart vårt land är på väg. Jag har döpt den till Ack Sverige du bruna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.