Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Räddningsflotte från M/S Estonia, fylld med vatten. Bild: Olycksutredningscentralen
Räddningsflotte från M/S Estonia, fylld med vatten. Bild: Olycksutredningscentralen

Andres Lokko: Jag kände många av dem som dog ombord på Estonia

Andres Lokko skriver om hur tungt minnet av Estonia fortfarande är hos exil-ester i Sverige. Som om själva symbolen för frihet sjönk med till botten av Östersjön.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har inte sett den aktuella dokumentären om de nya teorierna kring Estonias förlisning.

Jag kommer inte att göra det heller. Jag pallar helt enkelt inte, det är för jobbigt.

Båda mina föräldrar flydde till Sverige från Estland över Östersjön i alldeles för små båtar. Min mamma var sex år gammal, hennes adoptivföräldrar betalade bokstavligen allt de hade och ägde för att få plats på en av de sista båtarna - av samma storlek som en genomsnittlig Djurgårdsfärja - som lyckades lämna Tallinns hamn 1944. Besättningen kastade min mammas hund överbord, den lilla taxen var ju bara onödig övervikt. De väntade tills båten var tillräckligt långt ute till havs så att hunden inte skulle orka simma till land.

Min pappa, ett decennium äldre än mamma, flydde den sovjetiska ockupationen rakt norrut, som frivillig i finska armén och vinterkriget. Granatsplitterskadad i strid undgick han den finska baltutlämningen i Helsingfors med en tågstation eller två och lyckades muta sig ombord en båt mot Sverige.

Mamma och pappa kände inte varandra då. De träffades långt senare i något exil-estniskt sammanhang i Stockholm och blev kära.

Jag kände inte alla exil-ester som omkom när Estonia sjönk – men väldigt många.

Esterna som kom till Sverige såg inte speciellt exotiska ut, när vi lärde oss svenska lät vi mer eller mindre som finlandssvenskar, vi tog oss därför avundsvärt mycket snabbare genom utanförskap och xenofobi än de flesta som senare tvingats på flykt och hamnat i Sverige.

Tallinn är, i alla fall fågelvägen, den närmaste huvudstaden till Stockholm.

När jag gick i högstadiet i Järfälla ingick inte Estland i någon form av undervisning. Estland var blott en anonym del av den gigantiska röda blobb som öst utgjorde i geografiboken. Jag lyckades ibland försöka berätta för klassen att vi i Estland har ett eget språk, en egen historia och en gång även varit annekterade av Sverige.

Estland har uppenbarligen valt en ganska värdelös geografisk plats att försöka ha ett eget litet land på. Vi hamnar liksom alltid bara i vägen.

Jag kände inte alla exil-ester som omkom när Estonia sjönk – men väldigt många. Och gjorde jag det inte kände jag ändå till deras efternamn; det var någon klasskamrats pappa, en scoutledares fru, någons syster eller bror.

I dag är vi sisådär tiotusen personer som bär estniska namn i Sverige och betraktar oss som exil-ester; andra-generationens flyktingar vars båda föräldrar är födda i Estland och till och med talar vårt aningen marginella språk.

Estonia-katastrofen decimerade oss ytterligare, snarare i procent än i promille. Min lillebror jobbade på Estonias rederi, på kontoret i Frihamnen, och kallades in den natten i september 1994.

Men traumat stannar inte där. För min familj, precis som för alla ester, utgör Båten och Östersjön eviga symboler för frihet. Kanske de enda sådana, tveklöst de starkaste.

Alla andra väderstreck och utvägar var stängda i femtio år. Östersjön var det förstås också men dess horisont gick aldrig att dölja.

Det finns ingenting som kan mildra minnet.

Enno Hallek, en av de svenska exil-esternas mest kända konstnärer, hade för inte så länge sedan en stor utställning på konstakademin i Stockholm. Och den berörde mig så mycket starkare än jag hade kunnat ana och nådde djupare än någon dokumentärfilm i ämnet är kapabel till.

Halleks utställning bestod av drivved, brutna master, rivna segel och trasiga åror. Rum efter rum minde om Båten och Östersjön. Allt utspelade sig på flykt eller vid ankomst.

Det behövde Hallek aldrig säga högt. Det outtalade temat framgick med kristallklar tydlighet.

Symbiosen av Båten och Östersjön som det estniska folkets outbytbara frihetssymboler gjorde förlisningen i september 1994 till något än mer obarmhärtigt, nästan ofattbart. Dessutom, för att verkligen understryka symboliken ytterligare, hamra in den så långt det ens är möjligt, delade färjan namn med själva landet. Som vore det nationen i sig - och dess fortfarande alldeles nyvunna självständighet - som sjönk.

Det finns ingenting som kan mildra minnet. Det är som om Estonia, under loppet av en katastrofal natt, stal ett helt folks nyss infriade drömmar, drömmar som hade hållits inlåsta med diktatoriskt våld i femtio år.

En bearbetad version av denna text har tidigare sänts i P1:s Godmorgon Världen (11/10).

Läs mer av Andres Lokko:

LÄS MER: Det finns ingen som Håkan Hellström i England

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.