Nobelpriset i litteratur har alltid varit kringgärdat av spekulationer på kultursidorna. Förstås. Sportjournalister får nya chanser hela tiden, men en kulturskribent har bara en enda dag om året då den verkligen kan glänsa med sin ämneskunskap. Klart vi tar den.
Men de skandaltunga åren har gett en ny dimension till gissningsleken. Att fråga sig vem som ska få priset räcker inte längre. Minst lika viktigt har blivit att redogöra för sina egna spelteoretiska funderingar kring varför en författare kommer att få det. Coronakrisen har också gett den hugade kulturgissaren anledning att fråga sig hur priset ska delas ut.
Det är spännande läsning. För på samma sätt som det klassiska vinnartippandet framförallt säger något om skribentens eget tycke och smak, gör också svaren på de nya frågorna det. Funderingarna kring Svenska Akademiens tänkta strategier och prisets vara eller icke vara avslöjar ju först och främst kultursynen hos avsändaren.
Ta DN:s kulturchef Björn Wimans tankar kring vägvalet han föreställer sig att Svenska Akademien just nu står inför. I en intervju med The Guardian uppehåller han sig vid det skadade ”varumärket”. I år måste ledamöterna därför välja ett säkert kort, menar han. En icke-europeisk kvinna som politiskt och ideologiskt står i direkt kontrast till förra årets kontroversiella val Peter Handke.
Det är en kultursyn som sätter yta framför innehåll. Varumärke framför en tro på universell konstnärlig kvalitet. Ett politiserat sätt att förstå kulturens roll i samhället – och själva Nobelprisets roll i litteraturen. Kulturen framstår här i första hand som ett verktyg för samhällsförändring. Svenska Akademien har ur ett sånt perspektiv förstås en roll att i att driva denna förändring framåt, inte minst genom att sätta nya ramar för vad som är ”den korrekta” litteraturen.
Ida Ölmedal, kulturchef på Sydsvenskan, verkar ha närmast motsatt perspektiv. I en intervju med TT avfärdar hon hela Nobelfesten som fenomen.
– Att ha en glammig gala understryker att man firar hela personen, och inte bara personens litterära gärningar. Det är då man får debatter i stil med förra årets.
Litteratur är alltså något så oändligt allvarstyngt att den inte bör firas över huvud taget. Doing the omoralisk Nobelpris, typ. Som att bra kultur överhuvudtaget inte gick att ta sig an med ett leende.
Båda har fel.
Politik bedrivs bäst av politiker, sämre av författare, direkt uselt av akademier inrättade för att värna det svenska språket. Och om inte ens kulturen ska få vara en plats för glädjen vet jag inte var vi ska finna den.
Jag hoppas därför att Svenska Akademien, också i år, väljer så fritt och vildsint de bara kan. Det är deras enda uppgift.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Det är inget fel på att bränna böcker
LÄS MER:Vill ni ha mer kritik i tidningen är det dags att börja betala
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
