Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Werner

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag förstår att Hobbelstad inte ser sig som blåbrun

GP:s kulturchef svarar på kritiken som riktas mot honom av norska kulturjournalisten Inger Merete Hobbelstad.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För många år sedan jobbade jag ett tag i en fiskdisk i Oslo. Det var på den tiden då det inte fanns några enkla jobb att få i Sverige, medan de fanns i överflöd i grannlandet i väster. Så många att det räckte och blev över för svenska ungdomar som ville tjäna en hacka inför backpackresan i Sydostasien. Där stod jag och skar upp lax i små, små bitar som sedan skulle läggas på ris och förvandlas till sushi och lyssnade på mina norska kollegor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister

–Hur känns det nu, söte bror, att vara här och be om pengar?

–Va?

–Ja, nu är det allt omvända roller va?

–Va?

Så fortsatte det, medan vi skar lax och styckade valkött och kokade hummer. Jag förstod ingenting. I mina ögon var jag bara en liten kille som behövde pengar – i de norska var jag, förutom det, också en representant för det stora, arroganta landet i öster. Landet man nu äntligen var bättre än.

Minnet kommer till mig under den allt mer infekterade debatten som uppstått mellan mig och vad som framstår vara den orimligt homogena enheten ”Norge”. I det antar jag att jag får skylla mig själv. Att återigen, denna gång inte i en fiskdisk utan på kultursidorna, omedvetet ikläda mig rollen som söte bror. Mekanismen är dock densamma: äntligen är Norge bättre – och det ska svenskarna gott få veta.

LÄS MER: Den humanitära stormaktstiden är inte över

Jag trodde, kanske naivt, inte att den målande formuleringen ”som om den norska församlingen befann sig långt inne i en blåbrun konsensus” skulle ses som att jag faktiskt ansåg att norrmännen på plats var fascister. Att Hobbelstad väljer att göra den läsningen får stå för henne. Min poäng var att tydliggöra upplevelsen av att se norska journalister och forskare från ungefär samma positioner och plattformar som i Sverige stå för helt andra åsikter än här.

Med det sagt: jag framhärdar, för tredje gången nu, i att en rörande majoritet av norrmännen på Segerstedt-seminariet förde fram åsikter som ligger mycket närmare de som förespråkar en regering med SD-inflytande än de flesta i det svenska sällskapet. Om ord som blåbrun inte passar kan jag komma på andra invektiv som möjligen är mer rättvisa. Norges egna populistiska parti, Fremmskrittspartiet, har ju trots allt inget nazistiskt arv att dölja på samma sätt som Sverigedemokraterna. Inte för att det spelar någon större roll i politiken.

LÄS MER: Idén om åsiktskorridoren lever kvar i Norge

För oavsett var Inger Merete Hobbelstad, Anki Gunhardsen eller någon annan som gör sig till talesperson för det norska tillståndet säger kvarstår faktumet: den norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, Fremmskrittspartiet, sitter i regeringsställning och har gjort så sedan 2013. Med tanke på att svenska partier och debattörer de senaste åren lyssnat in ”de missnöjda” med hårdför invandringspolitik och höjda straffskalor som direkta konsekvenser är jag rädd för att detta tillstånd med fem år av högerpopulistisk direkt makt grävt sig djupt ned i den norska tillvaron.

Jag förstår att Hobbelstad inte ser sig som blåbrun. Att det är hon som håller den humanistiska fanan högst när hon markerar på samma sätt som SD markerar varje gång de blir kallade F-ordet. Att det är hon som är den sanna demokraten när hon i den fria konstens namn bekymrar sig över att minoriteter i det globala samhället får en starkare röst än förr.

Jag förstår det. Och det oroar mig, söte bror, något enormt.