Vad är det egentligen med äldre män och deras intresse för vädret?
När Ulf Lundell, som fyller 70 till hösten, låter meddela att han trotsar sina tidigare prognoser och packar väskan för turné skriver han: "Jag tar mitt ansvar. Vi kan inte ha en så torr och het sommar till. Jag ger mej ut på turné igen sommar 19. Det kommer garanterat att regna. Överallt."
Ett utslag av Lundells knastriga humor, förstås. Men också en pusselbit i bevisbördan för att författaren och musikmakaren med åren blivit allt mer biten av vädrets skiftningar. Visserligen sjöng Lundell redan 1978 om hur snön föll, men då med ett sorglöst konstaterade att det regnade på Hagas fest och att det var långt till sommaren.
De tidiga böckernas ordflöde hade inte heller tid med något grottande i väderläget. Jo, det var Vinter i paradiset, men Lundells romanfigurer snöade snarare in på sex, alkohol och strilande frihetslängtan än på hur tjock isen låg på Storsjön.
Annat i Vädermannen från 2008. Konstnären Georg har visserligen en hel del kylig sex och grubblar vidare kring frusen frihet, men framför allt inordnar han sina dagar efter vädrets vändningar. Högtryck, lågtryck och vindstyrka blir till en nödvändig ram i ansträngningarna att försöka hålla ordning i vardagsröran och likt en skånsk Sisyfos skotta undan livsledan som hopar sig ute trappen.
Vädret spelar inte någon, praktisk avgörande roll. Barometern är snarare kopplad till själens ro och oro.
Ulf Lundell är långt ifrån ensam. Vi har alla någon äldre man i släkten som alltid vill prata väder och vind. Och inte alls, som man först kan tro, för att det är ett bekvämt och effektivt sätt att samtala om något lättsamt. Och samtidigt undvika svårare och mer personliga marker.
Nej, vädret är på fullt allvar. Och högst personligt.
Som för Lundells romanfigur används vädret för att sortera dagen, som någonting att luta sig mot när omvärlden blir alltmer flyktig och komplex. Så man hänger en barometer på väggen och gör till vana att några gånger om dagen prövande knacka med pekfingret på glaset för att se åt vilket håll visarna tar vägen. Man hummar, man nickar, man tar sig an resten av dagen. En smula bättre förberedd och rustad än tidigare.
Detta är, nästan aldrig, män som egentligen bekymrar sig om väderleken och hur årstiderna kommer och går. De har inga skördar att ängslas över och större delen av året är de inte ute med båt. Kanske ska de köra någonstans och funderar över väglaget. Men i alla fall. Vädret spelar inte någon, praktisk avgörande roll. Barometern tycks snarare vara kopplad till själens ro och oro.
Det kommer alltid ett nytt väder, och då har vi inte ens börjat diskutera eventuell klimatångest.
Kanske borde de investera i ett exemplar av Marcus Rosenlunds bok Väder som förändrade världen. Där kan man bland annat läsa om hur El Niño-fenomenet bidrog till Maya-kulturens undergång och hur vädrets makter hjälpte Englands flotta att betvinga den spanska armadan 1588. Bra läsning om man behöver argument för sitt barometer-knackande.
Ändå tycker jag det är något fint med detta engagemang. Det finns en omsorg, nästan en slags ömhet inblandat i beteendet. Och alltjämt kan man köpa barometrar, eller rentav finkalibrerade och avancerade, trådlösa väderstationer med pekskärm, hos Clas Ohlson och liknande butiker. Framtiden är digitalt försäkrad. Det kommer alltid ett nytt väder, och då har vi inte ens börjat diskutera eventuell klimatångest.
Vi som obönhörligen närmar oss vädermansåldern kan förstås välja att anpassa oss till vårt nya förväntade intresse genom att smygkolla YR-appen morgon, middag och kväll. Men det är inte för mig. Jag bryr mig inte så mycket om väderprognoser. Och jag kan prata allvar oavsett nederbördsläget. Så jag fortsätter som förut och tar dagen som den kommer.
Come rain or come shine.
