Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff. Bild: Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag bär mina vuxenpoäng som den sista droppen vatten

Kajsa Bergström Feiff sätter sig på skolbänken med artonåringarna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag fyller fyrtio nästa år, så nu ska jag ta mitt körkort. Boka en intensivkurs, bo på internat med tonåringar och lära mig hur man tar sig igenom en dubbelfilig rondell.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Min man tog själv inte sitt körkort förrän han var 30. Han säger att det är bäst att jag pluggar in teorin och gör provet innan jag skriver upp mig på kursen. ”Annars kommer du få sitta på teorilektioner med artonåringar och du skulle nog få panik av det.”

LÄS MER: Sexism är inte samma sak som poesi

Han känner mig väl. Det skulle jag. Men inte bara för att artonåringar per definition är dumma i huvudet, utan för att om vi sitter där, tillsammans i samma klassrum, så spelar inga av mina högskolepoäng någon roll. De har redan vunnit i den outtalade tävling utan tydliga regler som man ofrivilligt kastas in i efter sin myndighetsdag. Både de och jag vet ju att den som uppenbarligen behövt, men inte lyckats ta sig samman länge nog för att skaffa ett körkort trots att hon haft 21 år på sig, nog inte är så himla bra på att sätta ena foten framför den andra i livet i stort.

Somliga samlar så kallade ”vuxenpoäng” som lustiga puttekulor att lägga på bordet under konversationer och skratta åt. ”Ja, vi har ju köpt en soffa på avbetalning nu. Vuxenpoäng!”

Själv bär jag mina som den sista droppen vatten. Ransonerar och talar försiktigt om dem för att de inte ska slitas ut, för jag vet ju att de aldrig räcker. Om jag så byggde en vuxenpoängsfabrik skulle jag inte kunna dölja att jag är som en helt ogullig Bambi på is inför vuxenvarandet. En skelögd katt bland vuxna hermeliner som fortfarande glömmer räkningar, går hemifrån med filmjölk på jeansen och måste läsa i ett recept hur mycket salt det ska vara i soppan.

Vi är flera

Jag är inte självömkande nog att tro att jag är ensam. Visst finns det fler katter. Fejkare, som precis som jag är så dåliga på att vara den vi behöver, att vi tar fram en färdig persona: En vuxen med vårt ansikte som pappaskämtar vant om dammsugning och pensionssparande, som om vi inte levde i ständig, blind panik över att inte ens ha köpt en ny dammsugare sen den gamla gick sönder i december, utan har nöjt oss med att slarvigt sopa ibland, där det syns mest.

Jag ser de andra på slagfältet ibland, i en vilsen blick framför mejeridisken eller en alltför full kopp kaffe som utan framgång ska balanseras utan spill genom en tågvagn.

LÄS MER: Elegi över en bjudbib

Sedan finns det ju frikort. Somliga inte bara kommer undan, utan lyckas få sin oförmåga att se klädsam ut. De är bedårande hjälplösa, och andra slåss om att bära deras överfulla kaffekoppar eller fylla deras tomma kylskåp med mat.

Tyvärr är jag varken man eller geni, och ingen kvinna med ett BMI över 25 tillåts casta sig själv som en charmigt vimsig Amélie från Montmartre, så det enda som återstår är stoltheten i att slåss till sista blodsdroppen i ett redan förlorat slag.

Om jag vevar med armarna medan jag faller så kanske jag lyckas intala mig själv att jag flyger tills marken kommer ifatt.