För mitt inre öga såg jag mig själv i framtiden: Fattig, ful och ensam.
Det var hjärnspöken som talade, såklart. Men helt gripna ur luften var mina farhågor inför att börja äta antidepressiv medicin ändå inte. Enligt Flashback och Familjeliv kunde jag vänta mig att bli både känslomässigt avtrubbad, lat, överviktig och ännu mer deprimerad. Toppen.
Litteraturen som beskrev vad jag hade att vänta mig var knapphändig, och inte direkt rogivande. Jag mindes Isabelle Ståhls debutroman “Just nu är jag här”, om en ung kvinna som utbyter erfarenheter av antidepp med sina kompisar, går på meningslösa Tinderdejter i ett Stockholm skildrat så ensamt och ihåligt att jag lovade mig själv att aldrig flytta dit.
I Michel Houellebecqs “Serotonin” var stämningen om möjligt ännu värre. Där bestämmer sig 46-åriga Florent-Claude för att lämna sitt eländiga storstadsliv för den franska landsbygden bara för att inse att det inte är Paris, utan något långt mer grundläggande, som gör honom olycklig. Det enda som håller honom från att hoppa från ättestupan är 10 milligram Captorix om dagen, som han tar på bekostnad av sin libido.
Feel good-romaner om Sertralinknaprande girl-bossar visade sig vara betydligt svårare att hitta.
Det var kanske därför jag blev chockad när insättningsperiodens konstanta illamående och mardrömmar gick över. Efter det: tystnad. Jag skulle beskriva det som att ha befunnit sig i ett litet rum till brädden fyllt av känslor, som om de sprutats ut från en rökmaskin, för att sedan kliva ut ur rummet och se det ovanifrån. En befrielse och lättnad som gav ordet “lyckopiller” en förklaring.
Ändå drar jag mig för att säga det högt, tacksamheten jag känner inför medicinen, eftersom det lätt blir synonymt med att springa läkemedelsindustrins ärenden.
Ändå drar jag mig för att säga det högt, tacksamheten jag känner inför medicinen, eftersom det lätt blir synonymt med att springa läkemedelsindustrins ärenden. Även jag tycker ju att det är något som skaver med ett samhälle så beroende av piller för att palla, och att det inte går att ifrågasätta utan en rejäl skopa samhällskritik, som ETC:s Clara Lee Lundberg påpekade nyligen (26/5).
Men det finns också en annan anledning till den självvalda munkavlen. För trots att så många brukar psykofarmaka – var tionde svensk – finns förhållandevis få skildringar av antideppätaren i kulturen, och när hon väl porträtteras görs det nästan uteslutande på samma sätt. Antingen som den apatiska, håglösa och lata personen jag läste om på Flashback, eller som en slags låtsasmänniska likt den SvD:s Victor Johansson beskrev att han frigjorde sig från när han kastade pillren i behållaren för medicinskt avfall, i en text som fortfarande hemsöker mig (17/02/2021).
Hur kommer det sig att såväl svensk kultur som media avhandlat både barnångrande mammor, incels och miljoner andra dimensioner av en så kallad komplex mänsklighet, men fortsätter reproducera en så enahanda bild av den utbredda erfarenhet som psykofarmaka-bruk är?
Var och en är såklart fri att beskriva sina upplevelser, men det finns onekligen risker med att såväl media som populärkultur har en tydlig slagsida åt ett och samma narrativ, särskilt när det i grund och botten gäller en medicinsk fråga. För det finns ju, såklart, både lyckliga och handlingskraftiga antideppätare, som inte känner sig som underprioriterade offer för att de skickats hem med en SSRI-karta i stället för (eller som ett komplement till) ett klippkort till divanen. Som tvärtom kanske upplever detsamma vara ett aktivt val. Ett val som dessutom förändrat deras liv till det bättre.
Jag vill förresten inte läsa boken om den Sertralinknaprande girl-bossen, den låter redan nu riktigt dålig. Men en nyanserad bild av tio procent av befolkningen är inte bara efterlängtat, det är nödvändigt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Gift vid första ögonkastet” del 7– Hur allt går fel när paren träffar varandra
LÄS MER:Jag finner ett perverst nöje i att hyscha åt folk
LÄS MER:Jag är beredd att ta gift för Flumeride
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
