Musik handlar om kontroll. Du måste böja till din melodi så att den träffar rätt ställe i magen, balansera produktionen så att den verkligen når in i kroppen.
Jag är osäker på om Bedårande barn behärskar någonting. De gör musik, detta är helt tydligt. Varje liten del består definitivt av toner som efterföljer varandra.
Men SD:s vallåt är en tre minuter lång demonstration över okunskap. Introt är för kort. Versen hastas fram. Produktionsmässigt låter det som om en liten oxe har rullat fram över instrumentbrädan. Helt utan respekt för Den Höga Konsten.
Hela låten är ett medvetet försök att sträcka sig rakt in i väljarbasens vardagsrum. Tillbaka till ett åttiotal med Noice, stabbiga jeans och jättefula chipspåsar. När man fick ryta till, och inte bara tänka, om man ansåg någon vara lite bögig.
Vi måste också dröja kvar vid refrängen, som ur flera perspektiv är intressant. Ett låtparti som bara en människa med väldigt öppen skjorta, och väldigt stängda åsikter, kan vara mottaglig för.
Samtidigt är den så olustigt åsiktslös. Detta är naturligtvis medvetet. Hade SD formulerat sin politik på ett begripligt vis så hade opinionsmätningarna slaktat dem.
Bra då att de har mästermanipulatörerna i Bedårande barn, till att tvätta bort alla former av innehåll.
