Barn brukar i något skede få en byggsats till en bensinstation eller ett slott i lego. Till byggklossarna hör ett antal likadana gubbar, på vars gula huvud man kan trycka en valfri hatt eller frisyr.
I Claudia Marcks novellsamling Hjältar heter de här gubbarna Hannah, Ernst och Frank Müller. I stället för frisyr byter de identitet. I olika noveller är till exempel Frank villaägare, lurendrejare, make eller bror. Rollerna är bara delvis förenliga.
Marcks hjältar befinner sig i en urban västeuropeisk medelklassmiljö, och drivs av ett spänningsbegär, som deras tråkiga och tillrättalagda tillvaro inte alls kan tillfredsställa. Frank ljuger om att han inte har körkort när polisen stoppar honom, Hannah fördriver sina dagar på en stol i grannens lägenhet, någon byter kläder och jobb med sin dubbelgångare Ernst.
Novellerna avslöjar ingenting om hur Ernsts middag smakar eller hur ljuset faller utanför stormarknadens galleria. De påminner om abstrakta, postmoderna brädspel - och när utgångspunkterna är tillräckligt spännande kan det bli fängslande, som i "Olikheter".
Hjältar är annars en mer vardaglig och lågmäld bok än Marcks debut Kusaks val från 2002, där några utstötta människor drivs till brutalt våldsamma handlingar för att skydda sina förhoppningar och illusioner. Kusaks val är skriven med korta, relativt neutrala meningar (så att läsaren själv får fylla i med skräck och förtvivlan) och det korthuggna tonfallet återkommer i Hjältar.
Men här fungerar det inte lika bra. Det beror dels på att novellerna med sitt nedtonade innehåll inte döljer lika mycket under ytan, dels på att Marcks övergett den anonyma, registrerande berättaren från debutsamlingen. Hjältarna får själva tala, men de låter alla på samma sätt - opersonliga, ljummet nöjda eller grinigt ogenerösa. Så småningom blir det tråkigt. I en trivial novell om någon som har ont i ryggen längtar jag efter en röst - tillplattad, falsk eller sorgsen, men inte anonym.
