Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Arazo Arif: Jag är besatt av frågan om våld

Arazo Arif: ”Plötsligt såg jag förövaren som ett sårbart offer”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är besatt av frågan om våld och hur det hanteras. Oftast ignoreras det, eller så besvaras våldet enligt öga för öga-logiken, eller straffas med frihetsberövning genom fängelsestraff.

När jag själv vittnade om våld grodde en våldsamhet också hos mig själv. En idé om att lösningen är att sätta hårt mot hårt. Ingen nåd för den våldsamme, tänkte jag, helt utan att reflektera över hur den approachen innebar att jag själv stod för en fortsättning på den våldsspiral jag egentligen vill se ett slut på.

Där jag tidigare har hyst ett agg mot alla som enligt mig varit våldsamma, känner jag nu djup empati med dem som känner eller tänker att de måste bruka våld. Jag tror inte längre på att vissa helt enkelt är obotligt våldsamma och därmed bara bör straffas. Utifrån egna erfarenheter, möten med andra och teoretiska studier, tänker jag i stället på hur obearbetat trauma ligger bakom mycket av det mellanmänskliga våld som förekommer.

Ordet ”trauma” kommer från grekiskan och betyder ”sår”. Man kan säga att människor som erfarit trauma utan att bearbeta det ordentligt efteråt bär på oläkta sår, vilket så klart påverkar dem, så länge såret förblir oläkt.

Även förövare kan vara, och har ofta varit, offer själva. Svenska dokumentären ”At night I fly” (2011) följer en grupp män som avtjänar straff vid New Folsom Prison, ett av Kaliforniens högst säkerhetsklassade fängelser. Men i stället för att låta männens brott ta plats i berättelsen väljer regissören Michel Wenzer att mänskliggöra männen och fokusera på brotten de själva har utsatts för, tidigare i sina liv.

Plötsligt såg jag förövaren som ett sårbart offer.

Filmen gjorde ett starkt intryck på mig. Jag såg den under en period då jag var trött på min ilska och kände hopplöshet, eftersom jag hade insett att ilskan är verkningslös och dränerar. Plötsligt såg jag förövaren som ett sårbart offer. Jag insåg att mitt sätt att tänka kring våldsbrott, rätt och fel, har varit onyanserat.

För bakom det värsta brott du kan föreställa dig, finns en sårbar människa som oftast själv har upplevt oerhörda trauman tidigt och vid upprepade tillfällen. Att ta till våld är inte sällan en sista utväg, exempelvis vid upplevelsen av kontrollförlust – över sitt liv, sina känslor eller sina relationer. Fängelsestraff är i sig också ett trauma och dessutom fungerar det sällan förebyggande mot brottsåterfall.

Vi har kommit långt som civilisationer, men ännu bygger våra rättssystem på primitiva principer, som frihetsberövande, aggressivitet, tvång och isolation. Men ingen människa föds som ett monster. Människan har däremot skapat en orättvis världsordning, som bygger på hierarkier vilka upprätthålls av olika former av våld. Mot denna bakgrund måste vi förstå att våld föder våld.

Att den som brukar våld oftast gör det för att den själv mår dåligt, lever under orättvisa socioekonomiska förhållanden, eller bara inte vet bättre, efter att själv ha utsatts för våld eller annan form av trauma. Hårt mot hårt är ett misslyckat recept mot våldets utbreddhet.

Läs mer av Arazo Arif:

LÄS MER: Går det att vara vän med en förövare?

LÄS MER: Nu behöver vi ompröva vår syn på förövaren

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.