Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

"Jag älskar att läsa <br>- och att titta på tv"

Barn under tre år bör inte titta på tv, anser sjukvården i Västra Götaland. Varför inte? Mattias Hagberg undersöker en rekommendation som mer bottnar i moral än empiri.
Sommar och television. Kombinationen är närmast en hädelse, ett hån mot den tradition som säger att sommaren är vår chans att återvända till naturen och till våra rötter. Det finns något enormt provokativt i att välja tv:n framför skogen, badet eller trädgården. Som om man skymfade själva naturen.
Som barn hatade jag tv:n. Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt att sitta inne och glo. Jag brukade förstöra mina föräldrars och min brors tv-kvällar genom att hoppa framför tv:n eller genom att springa fram och stänga av när ingen hade koll på mig. Några lyckade rusningar till avstängningsknappen och familjen gav upp sin tv-kväll.
I dag är det tvärtom. Jag älskar att titta på tv. Högtidsstunden är Bolibompa tillsammans med sonen Nils, snart tre år. Som de flesta barn uttalar han Bolibompa med en förväntansfull glädje och han älskar att prata om de olika figurer och karaktärer han möter genom tv:n.
Det finns bara en hake. I den Hälsobok, som alla föräldrar i Västra Götalandsregionen får av sjukvården, kan man läsa att barn under tre år inte bör titta på tv överhuvudtaget. Det är helt enkelt inte nyttigt. Tv:n är passiviserande.
I Hälsoboken läser jag att "Svenska Barnläkarföreningens rekommendation är att barn under tre år ej skall titta på tv, video eller sitta vid datorn." Inget mer. Bara detta. Ett starkt påstående. Närmast ett förbud. Men håller det för prövning?
Göran Wennergren, professor vid Sahlgrenska akademin och ordförande i Barnläkarföreningen svarar på andra signalen. Han säger att hela styrelsen står bakom rekommendationen, men att han själv inte är så väldigt insatt i den forskning som ligger till grund för påståendet. I stället hänvisar han till Hugo Lagercrantz, välkänd barnläkare och professor vid Karolinska institutet.
Men innan han lägger på hinner han med några reflektioner. Han säger något om "vikten av det gamla", om betydelsen av att man läser för barnen. Och han nämner böcker som Nalle Puh och Emil.
- Men, undrar jag, varför är böcker ett bättre medium än tv?
Han svarar att böcker är mer aktiverande. Att det finns en risk att barnen tappar intresset för läsning om de väljer tv:n framför barnböckerna. Men, påpekar han, man skall ta rekommendationen med omdöme. Det finns ju bra barnprogram. Det viktiga är att man inte bara sätter barnen framför tv:n för att få lugn och ro.
Göran Wennergrens svar gör mig förvirrad. Vad handlar den här rekommendationen om egentligen? Handlar det om vetenskap eller om en allmän motvilja mot vissa tvprogram?
Jag ringer vidare. Hugo Lagercrantz är stressad men lyckas till slut hitta en lucka på fem minuter. Han berättar att rekommendationen är en kopia av den rekommendation som den amerikanska barnläkarföreningen lämnat, och att den rekommendationen först och främst bygger på en studie som visat att små barn som tittar på tv flera timmar varje dag kan utveckla den neuropsykiatriska störningen adhd. Men, tillägger han, den studien är kontroversiell och omtvistad.
Dessutom, säger han, finns det flera studier som visar att för mycket tv-tittande kan vara passiviserande och leda till fetma.
Det är allt. En kontroversiell studie om adhd och några undersökningar som visar att stillasittande gör barn tjocka.
Så långt det empiriska underlaget. Men det finns även ett teoretiskt. Tv-mediet är så fragmentariskt att det blir svårt för små barn att fokusera och ta in allt. Deras hjärnor är inte tränade på att sålla information som en vuxen hjärna. Risken är att det blir fel i kopplingarna mellan nervcellerna.
Hugo Lagercrantz säger att man måste använda sitt sunda förnuft. Att det sunda förnuftet säger att för mycket tv eller fel program inte är nyttigt för barn. Men att lite Bolibompa inte är skadligt. Det han vänder sig mot är slask-tv - dåliga barnprogram på kommersiella kanaler - och för mycket tv-tittande.
- Men, säger jag, ligger det inte någon sorts moral i detta? En föreställning om att tv i sig är dåligt? Mer än en vetenskapligt prövad sanning?
- Jo, säger han, men vad är det för fel på moral.
Tv-mediets farliga inverkan på barn och ungdomar, och även på vuxna, har varit ett ständigt ämne för debatt och för forskning i över femtio år. Ända sedan de första reguljära tv-sändningarna drog i gång i USA på 1950-talet. Frågan har nästan alltid varit densamma: Hur farlig är tv-konsumtionen?
Under åren har det producerats hundratals rapporter, framför allt i USA, som alla utgår från samma negativa bild av tv-tittande.
När svenska Folkhälsoinstitutet här om året gjorde en systematisk genomgång av de senaste årens forskning om barn, tv-konsumtion och hälsa kunde man visa att "hög tv-konsumtion förefaller kunna förklara 1 procent av variationen i befolkningen av övervikt" och att "analyserna tyder på ett samband mellan hög tv-konsumtion och barns aggressivitet och förekomsten av utagerande beteendeproblem."
Samtidigt bär alla dessa studier på ett problem. För hur bevisar man att det är tv:n som är syndabocken? Hur sållar man ut alla de variabler som påverkar ett barns uppväxt eller en vuxens humör?
Det är inte bara läkarna som gett sig på tv-mediet. Ett bland många andra exempel är den franske sociologen Pierre Bourdieus uppmärksammade totalangrepp på tv-mediet. I boken Om televisionen argumenterar han för att tv:n inte bara är ett hot mot alla former av kulturproduktion utan även mot det politiska livet och mot själva demokratin.
Ett annat exempel är ekonomen och debattören Carl Hamilton som för några år sedan, i debattboken Det infantila samhället, påstod att hela det svenska samhället höll på att infantiliseras på grund av tv:s enorma genomslag.
Utgångspunkten hos såväl Pierre Bourdieu som Carl Hamilton är, precis som hos Hugo Lagercrantz, negativ. Själva frågeställningarna bär på en tydlig värdering. Nu behöver det ju inte vara fel med värderingar. Förmodligen är det omöjligt att bedriva värderingsfri forskning. Problemet är snarare den ensidiga negativa utgångspunkten.
Men det finns undantag. Några få forskare har vänt på frågeställningen och tittat på tv ur ett positivt perspektiv. Medieforskaren Margareta Rönnberg är ett sådant exempel. Förra året kom hennes digra undersökning Nya medier - men samma gamla barnkultur och i slutet på 1990-talet kom hennes underhållande bok, Tv är bra för barn, där hon gör upp med bilden av den farliga tv:n.
Hennes undersökningar pekar åt ett helt annat håll än den gängse, tv-kritiska, forskningen. Margareta Rönnberg argumenterar för att tv-mediet är konstruktivt, aktivt och utvecklande. Hon skriver bland annat: "Media tillhandahåller bilder och handlingar som ger näring åt barns fantasi och inbördes fredliga samspel. Tv-figurerna blir inte bara redskap i det individuella barnets utveckling, utan något som gruppen tillsammans kan skapa rättvisare, mer mångfasetterade relationer och roller utifrån."
Samma resonemang kan man föra om vuxnas tv-konsumtion. Även den beskrivs ofta som fördummande, passiviserande och som ett hot mot våra sociala relationer. Men man skulle lika gärna kunna se tv-konsumtionen som något oerhört lärorikt, som ett fönster mot omvärlden, som ett oändligt bibliotek över mänskliga relationer. I televisionens utbud finns ett fantastiskt underlag för samtal om vårt sätt att vara mot varandra och om vårt sätt att beskriva världen. Varför detta förakt för tv:n? Varför hundratals rapporter med en kritisk utgångspunkt och bara några få med en positiv? Varför är det socialt och intellektuellt korrekt att kritisera tv:n i stället för att bejaka dess möjligheter?
Den vanligaste förklaringen är att tv-konsumtionen är folklig, och att den bildade övre medelklassen därför älskar att ge sig på tv-tittandet. Främst för att deras kritik fungerar som en tydlig gränsdragning mot andra, "obildade", grupper i samhället. Det ligger mycket i denna förklaring. Samtidigt känns den lite tunn. Många andra populärkulturella uttryck klarar sig betydlig lindrigare undan än tv:n. Kanske måste man söka djupare.
Jag älskar att läsa. Jag läser ofta och mycket. Litteratur kan ge fantastiska inblickar i andra världar och i andra människors liv och tankar. Men jag har aldrig gråtit över en roman. Läsningen har en intellektuell barriär, en barriär som tv-mediet saknar.
Tv är ett visuellt medium som kopplar in sig direkt på våra känslor, på vårt undermedvetna. Därmed är tv:n mycket farligare, mycket svårare att slå ifrån sig, än andra medier. Så kallad "dålig litteratur" kan man lätt välja att inte läsa, men vad gör man när man fastnar framför Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer och inser att skräpkulturen engagerar lika mycket som finkulturen, eller kanske mer? Hur skall man hantera det faktum att dokusåpornas sociala spel känns mer relevant än Dramatens uppsättningar av Ibsen och Strindberg? Genom att förneka och förbjuda eller genom att bejaka och tillåta?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.