”Har du sett …”
Nej. Nej nej nej, jag har inte sett varesig ”Bachelorette”, senaste Ica-reklamen eller Netflix aktuella high concept-serie “som faktiskt är väldigt bra”.
Nix, jag har inte kollat på polisserierna, vare sig SVT:s eller Fyrans nya reboot och affischerna på stan om ”Gåsmamman” (säsong fem?) säger mig absolut ingenting. Har Henrik Schyffert gjort en tv-serie om att gå på internat, gjorde inte någon annan streamingtjänst just en sån? Jag följer ingen av de amerikanska kostymdramerna om ”starka kvinnor” och jag vill inte veta vad någon upptäckte under just den här omtittningen av de sju första säsongerna av ”Vänner”. Jag kollar varken på tablå-tv eller streaming-tv om tablå-tv, jag har inte sett en ruta av ”The morning show”, trots att jag hört att de med huvudrollerna får två miljoner dollar per avsnitt.
Jag lever utanför kulturen, nästan utanför samhället, känner jag när berättar att jag brukar se ungefär två tv-serier per år.
Jag lever utanför kulturen, nästan utanför samhället, känner jag när berättar att jag brukar se ungefär två tv-serier per år. Referenserna susar över huvudet på mig, en miljard små enheter av information som flaxar omkring i allas synfält utom mitt. Karaktärsutvecklingar och internskämt som alla utom jag förstår, för de har tillbringat så många timmar i de här parallella världarna att de är mer verkliga, mer top of mind, för dem än den här, den jag är ensam kvar i.
”Tv-serier är bättre än film”, hör jag de säga med självförtroende. Jo, visst, jag tycker inte evighetsserierna av superhjälteremakes är så kul, heller. Men på film förr brukade det heta att man gjorde en för studion, en för konsten. Varannan film var en trygg arbetshäst som garanterade biobesökare och drog in deg, och varannan fick vara lite knäpp, testa något nytt, föra fältet framåt.
LÄS MER:Jämför inte Vilks med Burka Songs-rättegången
Jag har aldrig sett en tv-serie som är lite knäpp, inte på många år. Jag förstår, visst, det är så mycket pengar inblandat när man gör alla de här timmarna av visuell underhållning att risken måste pressas ner till varje pris. Men trots att det dyker upp nya plattformar som krokusar i snön och konkurrensen om tittarnas uppmärksamhet är enorm verkar ingen komma fram till att det är något lite mer spännande som behövs.
För sedan det som kallas tv-seriernas guldålder, 00-talet när både ”Sopranos”, ”Mad men” och flera andra toppdraman kom, så har tittandet bytt karaktär. Bolagen vet att upplevelsen blir en annan när strömmandet aldrig tar slut. Deras uppgift är inte en omskakande kulturupplevelse, utan att förse de som behöver vaggas och dövas till ro med en lagom spetsad nappflaska.
“Äh, kolla bara på några avsnitt av något hjärndött?”, tipsar mina vänner om jag berättar att jag har lite tråkigt en dag. Visst, det finns alltid en anledning, det är långa dagar, pandemier och bakfyllor, i det här landet brukar det räcka att hänvisa till ”årstiden”. Och man måste ju få varva ner? Självklart.
Men jag äcklas ändå av alla perfekta bågar och lagom förhöjda dialoger, titel efter titel av visuella koncept, pockande miljöer och snygga, skittråkiga manus. Det är inget fel på dem var för sig, en och en, men för att räkna ut om en tv-serie är bra nog för att se måste man även i kulturkonsumtion börja tala om alternativkostnader. För alla timmarna av fiktiva relationer och andrahandsupplevelser tar tid och engagemang för sådant som hade kunnat byggas i verkligheten och erfaras på riktigt. Alternativkostnaden för tv-serierna är till slut livet, och det är faktiskt bättre än film.
LÄS MER:Stockholm är till för oss prinsessor
LÄS MER:Kulturetablissemanget hycklar om Lorentz
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
