Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Tone Schunnesson: Isabella Löwengrip får mig att känna mig mindre galen

Influencern och företagaren Isabella Löwengrip talar ut om sina misslyckanden i en ny dokumentärserie. Tone Schunnesson känner igen sig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den 29-åriga influencern och entreprenören som en gång gjorde sig ett namn under bloggen Blondinbella har aldrig varit rädd för överdrifter.

Under åren har Isabella Löwengrip högljutt proklamerat att hon ska bli världens mäktigaste kvinna, driva miljardföretag och bli Sveriges Oprah Winfrey, vad det nu innebär för henne.

Sommaren 2019 tilldelades hon folklighetens finaste medalj, ett sommarprat i P1, och serverade lyssnaren en klassisk framgångssaga. Hur hon efter sina föräldrars skilsmässa bodde med pappan, som verkar varit en care taker i Jonatan Unge-style, och i tonåren tröttnade på att vara sin förälders förälder och flyttade hemifrån. Programmet slutade med ett bryt med Sverige. Löwengrip skulle ta företaget till New York, berättade hon, och sommarpratet var det sista mediala framträdandet hon gjorde i vår nation.

LÄS MER: Recension: Isabella Löwengrip - Sommar i P1

Det blev inget adjö, och avskedet var inte det enda som inte blev av. Under hösten har Löwengrip varit tvungen att avskeda anställda, avveckla sitt skönhetsmärke utomlands och säga upp hyreskontraktet i New York. Den planerade flytten blev så kostsam, lär jag mig i ett avsnitt om Löwengrip i den färska dokumentärserien ”Flip side”, att hon var tvungen att sälja av sina aktier för att betala de anställdas löner. I de korta klippen, som ser ut som reklamfilmer, filmas Löwengrip på nära håll, på väg in till jobbet. På trevande engelska, jag förstår inte varför de måste prata engelska, säger hon att hon hade inga kunder i USA. Det var därför flytten föll igenom. Hon skrattar, åt sig själv, och säger: ”I was too fast.”

Jag är inte en person som är torsk på adrenalinsrushen som uppstår när jag matas med nyrika människors slentriankonservativa värderingar och köp av vräkiga hus.

Jag har läst Löwengrips blogg så länge att jag minns hur hon gjorde håret på sin artonårsdag. Om jag tänker på mig själv som hennes kund, och inte hennes läsare, har varumärket Isabella Löwengrip verkligen lyckats med en sak och det är göra mig trogen. Mitt läsande är inte hatläsande, jag är inte en person som är torsk på adrenalinsrushen som uppstår när jag matas med nyrika människors slentriankonservativa värderingar och köp av vräkiga hus. Inte heller handlar det om att Löwengrip är en skicklig skribent. När hon försöker skapa narrativ runt turerna i sitt liv blir det ofta klumpigt. Jag har läst henne i tio år för det som blivit höstens motgång. Att Isabella Löwengrip är too fast.

Jag har träffat mannen i mitt liv fyra gånger, blivit vegan, beställt en hund och letat lägenhet i Mexico City.

Att annonsera saker som aldrig blir av är en styrka jag också har. Jag har malligt slutat röka tio gånger. Självömkande slutat skriva två. En sommar skickade jag lyckliga sms om att jag var förlovad. Jag har mött upp mina vänner på AW och sagt nä, nu räcker det: ”Jag säger upp mig,” för att på måndag snällt lunka till tuben igen. Jag har träffat mannen i mitt liv fyra gånger, blivit vegan, beställt en hund och letat lägenhet i Mexico City. Att tillkännage stora förändringar är något av det bästa jag vet, att genomföra dem något helt annat.

Idén om den stora förändringen är romantisk och energifylld, och ger riktning i en tillvaro som känns förvirrande. Skillnaden mellan mig och Löwengrip är konsekvenserna för vårt yviga proklamerande. I mitt liv blir följden att mina vänner roastar mig. Hon gör människor arbetslösa, och blir utskämd i Svenska Dagbladets näringsbilaga.

LÄS MER: Caroline Hainer: Lätt att misslyckas när man redan är rik

”Flip side” följer Löwengrip under den tuffaste perioden i hennes liv. I bloggen uppdaterar hon sparsamt och sobert. Det känns som hon vill kräkas, säger hon i serien. När hon ser tillbaka på hur hon talat och levt innan kraschen skäms hon. Den skammen är jag också bekant med, och smygröker därför för min mamma varenda gång jag trillar dit igen. Att ta på sig misslyckandet känns för tungt, skammen allt för het att bära. Löwengrip vägrar däremot smyga ut på balkongen.

Varumärkesmässigt är det kanske smart, att inte ens låta misslyckandet vara ett misslyckande. Influencermarknaden kan tugga i sig allt som är sant och spotta ut det som en lögn. Jag antar att det också kan förstås som hedervärt, att ta ansvar för brister och halvsanningar. Men det är inte på grund av hennes heder jag kommer läsa henne i tio år till. Jag kommer att läsa för att känna mig mindre galen. För att det är mänskligt att vilja en sak, och sedan göra en annan.