För precis ett år sedan satte jag mig för första gången i mitt liv i ett privatjet. Business classens business class. Stolarna var inte stolar, de var fullt utfällbara sängar med riktigt täcke och stor fluffig kudde. Maten var inte flygplansmat, det var en ljuvlig liten anrättning med blomma i vas. Champagnen flödade.
Varför denna totala lyx? Jo, för att jag för en herrtidnings räkning skulle bevaka en match i Las Vegas mellan boxningslegendaren Floyd Mayweather och MMA-kungen Conor McGregor. Som resesällskap hade jag olika PR-människor från ett bettingbolag samt en och annan britt, fulla och överlyckliga för att de vunnit bolagets egna tävling – en resa och biljetter till matchen. När jag landade var jag utvilad. Glad. Redo att ta mig an mitt viktiga värv som livsstilsreporter.
Att såna här resor ens finns. Att jag satt där. Att vi flög där, sprutandes ut klimatgift över atmosfären för astronomiska summor, det är ett oändligt mycket större problem än att Isabella Lövin, Sveriges vice statsminister och biståndsminister, flyger business class. Trots det väljer Expressen (25/8) att blåsa på stort med att Lövin flugit dyrt och lyxigt under nuvarande mandatperiod. Ett moraliskt felsteg, så vinklar Expressen det, eftersom Lövin ju går till val på att göra det dyrare att flyga för "vanliga resenärer".
"Vanliga personer" är något av ett nyckelord här. För Isabella Lövin är inte en vanlig person i sitt ämbete som vice statsminister. Tvärtom är hon en mycket ovanlig person med ett ovanligt uppdrag. Därför är det fullt rimligt att som en av de viktigaste och mäktigaste personerna i landet, en som företräder hela Sverige, landar utvilad på andra sidan jorden när hon ska representera regeringen i seriösa politiska samtal, som att exempelvis förhandla globala klimatavtal. En regel som bör gälla oavsett om man är miljöpartist, moderat eller kristdemokrat.
Men nu är det är inte så. I ett land där förtroendet för politiker är så bottenlågt att partiledare ens har hälften av folkets förtroende i aktuella mätningar är de lätta måltavlor att skjuta ner, även när de faktiskt bara göra sitt jobb. Det är ju bara några kvitton bort. Istället är det influencers, stormrika artister, fantasiavlönade företagsledare och livsstilsjournalister som helt okommenterat får resa på det absolut mest miljöovänliga och osolidariskt dyra sätt man kan tänka sig. Detta trots att de är personer vars jobb, i den mån det alls är ett jobb, går att sköta bra även om de istället för att jobba ostört på långflygningar trängs i den bryska verkligheten bortom business classens gardiner. Att det inte väcker stor, daglig indignation är det som indignerar mig mest.
Det är förstås inget fel att Expressen, eller någon annan tidning, noga granskar makten och vad de gör av sina pengar. Men i sammanhanget är Isabella Lövins vilja att kunna göra det jobb som svenska folket valt henne för att hon ska göra så bra som hon bara kan inte alls lika graverande som... exempelvis jag är.
