Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ironiskt, roligt och riktigt elakt

Virginia Woolfs essäer om författarlivet är en samling små stilistiska mästerverk som borde sättas i händerna på alla författarwannabes, skriver Lisbeth Larsson.

Essäer

Virginia Woolf

Författarlivet

Översättning Rebecca Alsberg

Ellerströms förlag

I början av 1950-talet då Virginia Woolfs författarskap hade sin djupaste lågkonjunktur dödförklarades hennes romaner av bland andra Svenska Dagbladets kritiker Per Erik Wahlund. Ingen kunde vara intresserad av denna översensitiva överklassdams förvirrade romaner, menade han. Om något av hennes författarskap skulle gå till historien var det hennes essäer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hur fel hade han inte i både det ena och det andra. Numera betraktas Woolfs romaner som några av den västerländska litteraturhistoriens mästerverk medan hennes essäkonst fortfarande är tämligen okänd. Först på 2010-talet, när i stort sett hela Woolfs övriga författarskap översatts till svenska, har essäerna gjorts tillgängliga. Och i det lilla Lundaförlaget Ellerströms storsatsning har man nu kommit till femte och sista delen av det urval essäer man valt att ge ut. Den heter Författarlivet, men den som väntar sig biografika blir besviken. För det får man gå till förra delen Personligt.

Blixtrande skarpsinniga

Essäerna i Författarlivet cirklar snarare kring författandets villkor. En del av dem är utbyggda recensioner, många utgivna postumt. Alla lika blixtrande skarpsinniga. Små stilistiska mästerverk (smidigt översatta av Rebecca Alsberg) som borde sättas i händerna på alla författarwannabes. Bättre än någon författarhandledning beskriver Woolf den balansgång mellan total öppenhet och strikt tilltro till det egna som är ett författarskaps förutsättningar.

Virginia Woolf. Essäerna i Författarlivet cirklar kring författandets villkor..

Hon är ofta rolig, många gånger ironisk och ibland riktigt elak. I essän Brev till en ung poet lyckas hon med konststycket att totalsåga den nya poesin utan att säga ett ont ord. Den nya modernistiska poesin blockerar sig själv på två sätt, menar hon, antingen med faktauppräkningar eller med självupptagenhet.

Virginia Woolf är alltid personlig men sällan privat. Hon tar ofta sin utgångspunkt i en liten detalj, som till exempel ett fiskespö eller hur det är att bli bedövad med lustgas, för att sedan cirkla sig fram till en text som alltid formar sig till en öppenhetens och ögonblickets lov. ”Ställ dig vid ett fönster och låt ditt sinne fyllas ” blir hennes enkla råd till den blivande författaren.

Personens betydelse

Som författare måste man både glömma sig själv och omutligt vara sig själv är Woolfs paradoxala tes och hon återkommer ständigt till personlighetens betydelse. Det vill säga inte den verkliga författarens verkliga liv utan den personliga rösten som genomsyrar de litterära verken. I den glimrande roliga essän Personligheter menar hon till exempel att vi får veta mer om Jane Austens personlighet genom att läsa hennes verk än genom att studera aldrig så många biografier om henne.

Woolfs sista essä handlar om Ellen Terry, det sena 1800-talets mest firade engelska aktris. Hon spelade i stort sett alla stora kvinnoroller i den västerländska dramatiken, men det är inte som Lady Macbeth, Puck eller Ofelia vi minns henne, menar Woolf. Det är som Ellen Terry. Hon hade, som Woolf själv, en personlighet som översvämmade alla texter.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.