Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

INGEN VANLIG TOLK. Huvudpersonen i Ditt ansikte imorgon anlitas för sin extraordinära förmåga att karaktärsbeskriva folk utifrån några få iakttagelser. Men det som börjar lekfullt får ödesdigra konsekvenser. Bild: LEFTERIS PITARAKIS
INGEN VANLIG TOLK. Huvudpersonen i Ditt ansikte imorgon anlitas för sin extraordinära förmåga att karaktärsbeskriva folk utifrån några få iakttagelser. Men det som börjar lekfullt får ödesdigra konsekvenser. Bild: LEFTERIS PITARAKIS

Intelligent och lekfullt om underrättelsearbete

Javier Marías är en av hemlandet Spaniens mest lästa och omtyckta författare. Martin Engberg läser en mastodontroman med enorm detaljrikedom och imponeras av översättaren.

ROMAN

Javier Marías

Ditt ansikte imorgon

Översättning: Lena E Heyman

Albert Bonniers

Det är inga ordinära tolkuppdrag huvudpersonen i Javier Marías romantrilogi anlitas för. Han är spanjor i London, med en tid i Oxford bakom sig, heter Jacques Deza, men kallas Jack, Jaime eller Jacobo, beroende på umgänget – identitet är något som befinner sig på glid i denna roman. Men det är inte för sin språkbegåvning han anlitas som tolk, utan för att han äger en extraordinär förmåga att karaktärsbeskriva personer enbart utifrån några få iakttagelser. Det gör att han, via rekommendationer från sin åldrade vän Peter Wheeler, värvas av en viss Tupra, som förestår en grupp människor som utför karaktärsbedömningar på professionell basis. Ofta genom att iaktta dem från rummet bakom spegeln på Tupras kontor:

”jag skulle bedöma hur lojala de var, hur gemena, vilket pris de kunde antas begära, vilka deras gifter var och deras frestelser, och vilken historia man kunde sluta sig till om dem, inte förfluten historia utan kommande, en sådan som ännu inte inträffat och som alltså kan förhindras. Eller arbetas fram.”

Huvudpersonen antar att deras rapporter hamnar hos MI5, eller MI6, men att uppdragsgivarna ibland också är ”privata privatpersoner”. Allt ter sig till en början mest lekfullt, men konsekvenserna av att gripa in i andras livsberättelser – om det så enbart är under fiktionens mantel – kan förstås bli ödesdigra. Bedömningen sker i form av spekulationer, där huvudpersonen, eller någon av hans kollegor, associerar fram (utan att på förhand känna till) studieobjektens bakgrundshistoria och därefter tänkbara framtida handlingar. Hur deras ”ansikte i morgon” kan tänkas se ut, för att tala med romanen. Ett sätt att arbeta på som liknar författarens, och det är förstås ingen slump.

Javier Marías.. Bild: Riccardo Musacchio & Flavio Anniello.
Javier Marías.. Bild: Riccardo Musacchio & Flavio Anniello.

Via underrättelsearbetet förgrenar sig romanen bakåt i Europas historia, inte minst spanska inbördeskriget. Jacques Dezas far var motståndare till Franco, och förråddes åt fascisterna av en vän. En historia som delvis överlappar författarens egen fars, filosofen Julián Marías, och det är inte den enda förskjutningen mellan historiska och fiktiva berättelser som finns i romanen. Porträttet av Peter Wheeler har sin förlaga i Sir Peter Russel, och den som läst Javier Mariás tidigare romaner på svenska Alla själar och Tidens mörka rygg, översatta av Karin Sjögren, kommer att känna igen både karaktärer, och huvudpersonens bakgrundshistoria, även om han här förekommer under annat namn. Och i likhet med W.G. Sebald, som också arbetar med att osäkra gränsen mellan fiktivt och historiskt material, finns det också bilder i Marías roman i form av fotografier och återgivna planscher.

. Kompositionen är imponerande. Romanen kan göra skenbara utvikningar och återkomma till teman som den glidit bort från hundratals sidor tidigare.

Ditt ansikte i morgon är mumma för den som vill ha sin spionroman litterär och intelligent. Kompositionen är imponerande. Romanen kan göra skenbara utvikningar och återkomma till teman som den glidit bort från hundratals sidor tidigare. Stilen är expansiv i sin ansträngning att uttömma varje nyans av ett resonemang. Den ”släpper inte taget om sitt byte”, för att låna ett uttryck huvudpersonen använder om sin chef Tupra, men det finns också något tyngande i att den behandlar allt den riktar blicken mot med samma nyfikna detaljrikedom. Det räcker aldrig med ett exempel, eller en bild, för att stärka ett resonemang eller en beskrivning. Replikskiften i vanlig mening förekommer egentligen inte. När någon annan än huvudpersonen talar är det ofta i form av monologer. Och även om romanen med sin stil expanderar genrens gränser, genom påtryckning inifrån, är det också skrivsättet mer än sidantalet som gör att boken känns väl lång.

När resonemangen tar över för mycket längtar jag efter den Javier Marías som jag mötte i Alla själar, där prosan var mer behändig, och inte strävade efter storslagenhet. Hur storslagen den här romanen än är, i sin retoriska fulländning, sina moraliska frågeställningar och sin uppgörelse med spansk historia.

Men den som verkligen imponerar på mig är inte i första hand författaren, utan översättaren Lena E Heyman. Hur hon burit sig åt för att översätta denna mastodont till bok, vars meningar ibland är svindlande långa, kan jag inte begripa. Skulle boken ges ut i pocket, hoppas jag dock att den åter delas upp i sina ursprungliga tre volymer, för att kunna möta läsaren i mer hanterbara proportioner. Med det sagt finns här något ordentligt att bita i för den som är mer intresserad av spionromanen som karaktärsstudie än som fältarbete.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.