Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Barn äter mellanmål med pannkakor och sylt på en brygga. Bild: Henrik Holmberg / TT

Inte bara fest i det somriga ätandet

Sommarskildringar i barnlitteraturen är fulla av mat. Fast det är inte bara fest, tillfredsställelse och lycka förknippat med det somriga ätandet, skriver Stina Nylén.

Jag läser att allt fler barn är överviktiga eller feta. Det är farligt, och ett klassmärke, givetvis. Och borgar för framtida samhällsutgifter och vårdkris. Ja, det är för jävligt.

Men av någon anledning börjar jag, istället för att grubbla på svag lagstiftning, reklam och de multinationella företagens framfart, tänka på god mat i barnlitteraturen. För att det är en så bärande och målande del i många klassiker – detta att äta, att komma över någon sällsynt delikatess eller bara njuta av vardagens husmanskost. Allt från picknickarna hos Enid Blyton till de nästan obscena matorgierna i Eric Linklaters "Det blåser på månen" virvlar genom mitt huvud.

LÄS MER: Recension: Böcker för barn och unga i juli

Sommarskildringarna är fulla av mat. Laura Ingalls Wilder, författaren till "Det lilla huset på prärien", växte upp under små omständigheter, och desto starkare dallrar hänförelsen över raderna när hon en sommar till efterrätt serveras nyplockade tomater med tunn grädde och socker; grädden blir alldeles rosa av tomaterna och Laura ryser av lycka. Hennes blivande man Almanzo genomlever däremot sin barndom i ett matmässigt sus och dus och kan, får man sig till livs i "Farmarpojken", avbryta leken på bondgården för att springa in i förstugan och hämta nygräddade, sockerpudrade munkar ur en välfylld tunna.

Frances Hodgson Burnetts "Den hemlighetsfulla trädgården" fokuserar på magin i att få växter att frodas, men gestaltningen bärs parallellt upp av målet att ge även de bleksiktiga, stillasittande överklassbarnen kött på benen. Och det får de, absurt nog genom att en obegripligt levnadsglad arbetarkvinna med tio egna barn tar från de egna hungriga ungarna och sänder slottsbarnen varma bullar och tjock grädde som de dricker i sin ljuvt blomstrande trädgård.

En häftig, röd stöt av sockerlycka; nästa dag tillbaka i betlandet.

Fast det är ändå inte bara fest, tillfredsställelse och lycka förknippat med det här somriga ätandet. En av de intensivaste skildringarna av klasskillnader hos Marta Sandwall-Bergström i böckerna om Kulla-Gulla är när de utarmade dagsverkarfamiljerna, backstugusittarna och deras undernärda barn blir bjudna till herrgården.

Det är midsommar i Kulla-Gullas sommarlov, och högtiden firas traditionellt av fattiga och rika tillsammans. Drängarna bygger midsommarstång och den patriarkaliske, paternaliske patronen Sylvester låter sätta fram långbord, dignande av gratis traktering åt sina undersåtar, med kalvdans, ostkaka och kringlor så tjocka ”att det var nättopp det gick att gapa kring dem”. De snoriga torparbarnen har aldrig sett på maken. Framför allt hänförs de av saften, ”den blankröda, sockerljuvliga”.

LÄS MER: Varför vill kändisar alltid skriva barnböcker?

Så enkelt visualiseras villkoren. En häftig, röd stöt av sockerlycka; nästa dag tillbaka i betlandet.

Och jag för min del är tillbaka i nyheterna om barnfetman. För nu har utbudet vänts runt i samhällshjulet. I dag finns det mycket av den sockerljuvliga saften åt torparbarnens ättlingar, medan patronens avkomlingar häller i sig fräscha smoothies.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.