Inom utvecklingspsykologin är bilden av Maslovs behovspyramid kanske ett av de mest kända begreppen. I botten av pyramiden finns basala behov som mat och tak över huvudet. Högst upp i pyramiden tronar begrepp som självförverkligande - att känna att man gör något meningsfullt i sitt liv och att man blir bekräftad av andra för det.
Det är onekligen en stark drivkraft, och vilka uttryck den tar sig i det offentliga rummet växlar från tid till tid. Senaste veckans rabalder kring mejllistan Elit är som Olle Wästberg taffligt formulerade det, ett utslag av "det moderna Sverige". Modernt i den meningen att man inte ens har tid att lägga ned någon omsorg om de uttrycksformer man väljer för att bevaka sin plats i "eliten". Vad som förr krävde inträdesprov, absolut diskretion och oförvitlighet - som ordenssällskap, loger och föreningar, ersätts i dag med den absoluta lojaliteten mot det egna egot och en tillräckligt stor käft för att platsa i tv-sofforna. Annat var det förr, om än inte "bättre".
I en ny bok av Maria Sundkvist Klassens klasser behandlas hur den svenska bildningseliten formades via gymnasieföreningar inom ramen för de ganska få allmänna högre läroverk som fanns i några större städer i Sverige. Det var där grunden för den svenska ämbetsmannakåren och industriledarna lades och det kom att förbli så ända in på mitten av sextiotalet, när läroverken ersattes av en allmän gymnasieskola.
Läsningen av Sundkvists studie är problematisk. Den driver tesen att gymnasieskolan från början var ett manligt reservat för borgerlighetens gossar, och bestämmande för tillhörigheten var kön, klass och ålder, vilket knappast kan förvåna någon. Sedan gör Sundkvist det obegripliga misstaget att anonymisera de gymnasieföreningar och staden hon undersöker. Särskilt olyckligt blir det eftersom läsaren ändå begriper att det måste röra sig om Uppsala, en ort som skymtar fram bland annat på fotografier. Särskilt konstigt är det, eftersom inget som kommer fram om de olika föreningarna är så upprörande att det måste svepas in i anonymitetens barmhärtiga slöja.
Den magra slutsatsen av läsningen blir att gymnasieföreningarna bidragit till att behålla klasskillnader inom gymnasiet, särskilt mellan teoretiska och praktiska utbildningar. Åtminstone på de orter där det finns föreningar. Den slutsats man kan dra själv är också att den mossiga ungdomskultur, med allt från pennalism och pseudodiabolisk livshållning, som odlas i gymnasieföreningar inte längre förbehålls pubertala ynglingar, utan numera spridits i journalistkåren, på universitetet och bland semikändisar på privata mejllistor. Det är i den lunden de härliga lagrarna gro.
