Jag fyllde nyligen 30 och med det gick en epok ur mitt eget liv i graven. Trots att alla vänner över 30 lovade att det var det bästa som kunde hända mig tittade de under 30 på mig med glasartad, medlidsam blick. Jag visste att något var över. En tid i mitt liv där dumhet alltid kan kompenseras med ungdomlig skönhet.
Även om jag verkligen vill tro att 30 är det nya 20, är 30 ändå inte det nya 20. Det är en viss je-ne-sais-quoi som går förlorad när du fyller 30 och med detta ett flertal alternativa liv som jag nu aldrig kommer att få vara med om. Till exempel att vara 21 och gifta mig. Eller vara 23 och frånskild. Eller bli väldigt känd på Instagram.
Såhär i backspegeln verkar det nämligen ha varit zeitgeisten för min generation: Att vara med på bild. Vissa fick skateboard. Andra fick heroinet, eller Grupp 8:a. Men det som dominerade populärkulturen och den tillgängliga feminismen under min mest oansvariga ungdom var det självtagna fotografiet. Den nyutgivna konstboken Pics or it didn’t happen Arvida Byström och Molly Soda ringar fint in åren som ligger bakom mig. Precis som konstnärerna själva problematiserar i förordet är det framförallt bilder föreställande vita, smala, CIS-kvinnor. Bilder som brutit mot Instagrams regler: bröstvårtor, könshår, sekretliknande vätskor.
Om det är något vi kvinnor fått lida av det senaste decenniet är det att allt vi gör på det ena eller andra sättet måste förstås som feministiskt. När jag bläddrar genom boken och ser nästan uteslutande unga människor verkar det inte längre fullt så subversivt att fotografera sig själv avklädd. Det verkar mer vara precis det som vi förväntats göra i vår ungdom, i en kultur besatt av ungdom. Kanske för att estetiken som dessa kvinnor faktiskt uppfann och förfinade börjat beslagtas av ögonen de vände sig bort från. ”Den egna blicken” blir approprierad av samma gamla vanliga, kåta blick som alltid stirrat på oss och det börjar bli svårt att se skillnad på vem som är vem. Eller så är det för att jag tycker att det aldrig erbjudit ett särskilt stort motstånd att vara avklädd.
När jag tänker tillbaka på alla mina egna nakenbilder på Instagram tänker jag att det till syvende och sist bara betytt en enda sak: ”Titta, jag finns och jag är snygg.” Inget fel med det, men varför har jag känt mig tvingad att vara duktig och göra det till något annat?
Något som verkligen urholkat den feministiskt medvetna Instagramanvändaren är Lil Miquela (@lilmiquela). Hon aktiverade sitt konto 2016, en brasiliansk amerikansk 19-åring modell, artist och influencer. Förutom detta är hon politisk på precis rätt sätt med feministiska och liberala värderingar, och ”Black Lives Matter” skrivit i sin bio. Precis som alla framgångsrika aktivister på bildmediet är hon nästan overkligt snygg. Efter att hennes nu en miljon följare i två år diskuterat huruvida hon finns på riktigt kom hon i våras ut som robot, skapad av ett företag som jobbar med artificiell intelligens. Lil Miquela själv var förkrossad eftersom hon varit ovetande om att hon inte var människa.
Allt detta är självklart fiktion. I själva verket är hon en animerad karaktär skapad av en före detta DJ som heter Trevor McFedris. Kontot är sci-fi i realtid, där Miquela försöker försonas med att hon inte är människa, samtidigt som hon figurerar i riktiga reklamkampanjer, med riktiga kändisar och får pryda riktiga tidningsomslag.
Instagram är en perfekt skådeplats för den här sortens transmediala fiktion, och tvetydigheten i att vara en politiskt medveten influencer utkristalliseras genom den här påhittade kvinnan som fyller utrymmen som en levande, brun kvinna kunde tilldelats. Det är svårt att, som målgrupp, inte känna sig lite förlöjligad och snuvad på den påstått radikala konfettin. För Lil Miquelas genomslagskraft måste betyda att det som var vårt inte är vårt längre. Istället har plattformen kokat ner oss till en sådan enkel formel att en pensionerad DJ är oss bättre än vad vi är själva.
Bättre, för Lil Miquela behöver aldrig åldras. Lil Miquela behöver aldrig fylla 30, och förlora en viss je-sais-quoi. Hon kan fortsätta vara ung på bild för alltid.
