Det här var planerat att bli en recension av den nya, internationella dansfestivalen "Step" för barn och unga. Men det kom en virusstorm emellan. Festivalprogrammet domineras, precis som min och mångas andras kalendrar, av ordet INSTÄLLT. Det är ett farligt ord för konsten och kulturen. Den senaste tiden har vi påmints om hur sårbara fältets strukturer och de verksamma konstnärerna är. Nu handlar det om att rädda vårt kulturliv. Kulturministern och riksdagens kulturutskott har med det akuta stöd på 500 miljoner som offentliggjordes på fredagen, tagit ett första steg.
LÄS MER:Kultur- och idrottsministerns besked i coronakrisen
LÄS MER:Sveriges museer förbereder sig på det värsta
Vad som hände med "Step" illustrerar scenkonstens grundvillkor. Det handlar om upplevelser här och nu, det som blir inställt går förlorat. Festivalen är ett ambitiöst nytillskott i regionens dansutbud, förberedd och planerad sedan flera år. Men av 54 föreställningar – av åtta olika kompanier – blev 34 inställda. En del föreställningar var planerade som generationsöverskridande upplevelser och skulle spelas på olika äldreboenden. Barn och unga tillsammans i publiken. Så rätt och kreativt tänkt, men föreställningarna hörde till de första som smittorisken inställde.
Producentbyrån, som driver festivalen, tycker mest synd om den unga publiken som inte fick se dans, men samhällsansvaret är orubbligt. Festivalen har fått offentliga bidrag och ambitionen är att skapa en biennal. Måtte anslagen få ligga kvar, trots det snopna utfallet, och återkomma om två år.
Men för de fria teatrarna och dansgrupperna, som bidrar med en stor del av utbudet, är det fritt fall.
Den här våren avslöjar scenkonstens sköra ställning. Ordet inställt äventyrar snabbt hela verksamheter. Det är illa nog för institutionerna som tvingas ställa in, men där finns en tröghet och långsiktighet som åtminstone för en tid ger en viss trygghet. Men för de fria teatrarna och dansgrupperna, som bidrar med en stor del av utbudet, är det fritt fall. Även de som har en organisation och offentliga anslag driver sin verksamhet närmast helt utan marginaler. Särskilt utsatta är de scenkonstnärer som arbetar som enskilda frilansare och går i och ur produktioner. Där finns många dansare, men även skådespelare, regissörer, dramatiker, scenografer, kostymörer, designer av ljud och ljus, tekniker och många andra yrkesgrupper. Scenkonst handlar om kollektiva processer, många fler är inblandade än de som står längst på scenen. Inställda föreställningar nu och arrangörer som inte vågar göra framtida bokningar rycker undan möjligheterna att överleva i yrket.
LÄS MER:Coronadirektiv stänger kulturverksamheter
Inställda föreställningar nu och arrangörer som inte vågar göra framtida bokningar rycker undan möjligheterna att överleva i yrket.
Fria scenkonstgrupper spelar ofta för den unga publiken. Skolföreställningarna skapar en bas. De som nu fortfarande spelar återfinns oftast i skolorna. Med bävan för att även de ska stänga. Det är en befogad oro. Grundskoleförvaltningen i Göteborg går just ut med en uppmaning till skolorna om att ställa in alla teaterbesök och liknande utflykter.
När olika ansträngningar nu görs för att mildra coronavirusets effekter på samhället måste konst och kultur inrymmas i stödet. Kulturutövarna har i samlad tropp uppvaktat departement och myndigheter. Vi får inte vänja oss av med konsten, den är del av samhället och långt viktigare än många till vardags noterar. I kristider blir det uppenbart. Kulturministern har uppfattat nödsignalerna, det akuta stödet på 500 miljoner kronor är en början, men flera insatser kommer att behövas för att hålla kulturen levande.