Ingrid Norrman: Detta är inte vårt land!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Femton flyktingboenden attackerade på ett år.

Bybor som planerar grisfarmar intill planerade flyktingboenden.

Brinnande träkors som sätts upp intill asylboenden för att skrämmas.

Asylbränder som hyllas på nätet.

Ku Klux Klan i USA? Nej, Sverige, 2015.

Men är det vårt land? Nej, detta är inte vi!

Vi är de tusentals människor som stått på järnvägsstationerna runt Sverige med mat och hjälp till människor på flykt.

Vi är alla de som gråtit över bilden av treårige Alan Kurdi på stranden i Bodrum i Turkiet.

Vi är de 10 000 svenskar som skrivit under Rädda Barnens upprop om säkra vägar till Europa.

ANNONS

Vi är fortfarande i majoritet. Och nu är det upp till bevis.

Munkedal 20 oktober. Ett asylboende i Munkedal får omfattande brandskador och polisen startar en utredning om misstänkt mordbrand. Klart tätortens 3 700 invånare vill ställa sig upp och skrika i protest mot bilden det ger av det lilla bohuslänska samhället.

Onsala 18 oktober. En skolbyggnad tänkt som asylboende brinner ner. Klart den halländska ortens 12 000 invånare inte tycker om att se sina skattepengar gå upp i rök. På onsdagskvällen kan de dessutom säga det, högt, och till världen, när det anordnas en protestdemonstration mot attentatet i Kungsbacka.

Ljungby 17 oktober. En skola iordningsställd för flyktingboende brinner ner till grunden. Polisen misstänker att branden är anlagd. 80 sängar där människor hade kunnat vila från sin flykt är borta. Lakan, kuddar, bord, stolar, husgeråd finns inte mer. Så fruktansvärt slösigt. Så fruktansvärt onödigt. Klart den småländska ortens 15 000 invånare inte kan låta det passera.

Men det räcker inte att vi är arga var en och en i våra hem. Vi måste bli arga tillsammans i offentligheten. Välkommen tillbaka 60-talet, dags att börja prata politik!

För jag vägrar tro att det är slut på det goda Sverige. Jag vägrar tro att de 800 000 personer som röstade på Sverigedemokraterna i senaste riksdagsvalet verkligen ställer sig bakom partiets flyktingpolitik. Jag vägrar tro att de nickade instämmande under Sverigedemokraternas senaste presskonferens.

ANNONS

I till exempel Frankrike diskuterar folk högljutt politik bland både vänner och bekanta, men här hemma är vi ofta för blyga för att berätta var vi står. (Inte ens min pappa ville ett tag berätta för mig vad han röstade på.) Men det är ju i diskussionen argumenten slipas och åsikten formuleras. Vem är jag? Vad står jag för? Vad vill jag med mitt land?

Vi 9,6 miljoner som lever i Sverige är ett privilegierat folk. Vi har inte varit i krig på 200 år. Vi har råd att vara generösa mot dem som förlorat allt.

Jag cyklar förbi gymmet i Olskroken och ser fullt av ungdomar på löpbanden vandra i takt med musiken i sina hörlurar. Samtidigt, 140 mil bort, vandrar tiotusentals människor genom Europa undan krig, våld, och hunger i jakt på en säkrare tillvaro för sig själva och sina barn.

Så olika livet kan vara. Så mycket vi kan göra.

ANNONS