Regissören skriver livet. Ingmar Bergman 1979. Under det efterkommande deccenniet tog Ingmar Bergmans konstnärsskap en mer självbiografisk inriktning, med Fanny och Alexander och biografin Laterna Magica som utgångspunkter.
Regissören skriver livet. Ingmar Bergman 1979. Under det efterkommande deccenniet tog Ingmar Bergmans konstnärsskap en mer självbiografisk inriktning, med Fanny och Alexander och biografin Laterna Magica som utgångspunkter. Bild: Bertil Ericson

Ingmar Bergman skapade sin egen historia

Dämonregissören Ingmar Bergman iscensatte skickligt myten om sig själv. Monika Tunbäck-Hanson läser om självbiografin Laterna magica i ljuset av kännaren Jan Holmbergs biografi över Bergman som författare.

ANNONS
|

Ingmar Bergmans självbiografi från 1987, Laterna magica, fogas nu till den ström av publikationer som har kommit och kommer ut under hundraårsfirandet av Bergmans födelse. Det är en naken, ömsint och roande bok. Reflexioner och eftertankar, roliga historier, elaka utfall blandas med målande beskrivningar av människor, barndomshem, gator och ljus. Tonerna av Bach från orgeln i Hedvig Eleonoras kyrka och klangen av klockor som ljudit i film efter film hörs under texten. Bergmans register är brett. Stilen är enkel, repliker och prosatext vandrar till synes oordnat fram och tillbaka mellan decennier och geografier, mellan teaterscenen, filmduken och livet, som han skriver att det var. Han är väldigt närvarande.

ANNONS

LÄS MER: Norén om Bergman - skrattretande

Allt får han med från den privata sfären till den offentliga: minnena av kvinnorna, föräldrarna, kollegorna, vännerna, skådespelarna, de avskydda kritikerna blandas med skildringen av yrkeslivets gång och med tankar om teaterkonsten och om filmen. Den skandalösa skatteaffären får sin ångestladdade beskrivning, flykten från Sverige och så återkomsten framför allt till Fårö ges självklart utrymme. Ur dessa växlingar i tid och rum växer emellertid en helhet fram, där Ingmar Bergman visar sig som den motsägelsefulla människa han var.

Men stopp nu! 1987 trodde jag på hans ord, men när jag nu läser Jan Holmbergs imponerande bok Författaren Ingmar Bergman visar det sig att riktigt så illa var det inte.

Redan på självbiografins första sida skisserar Ingmar Bergman upptakten till den barndom som skulle följa honom genom åren och ge ständig näring åt hans konst. Bergman skriver att han som nyfödd var så nära döden att han blev nöddöpt på sjukhuset. Hans mor hade dessutom spanska sjukan och själv sändes han därför med mormor till sommarhuset i Dalarna, där en amma anställdes.

Men stopp nu! 1987 trodde jag på hans ord, men när jag nu läser Jan Holmbergs imponerande bok Författaren Ingmar Bergman visar det sig att riktigt så illa var det inte. Mamman hade inte spanska sjukan. Inget nöddop ägde rum och någon amma fanns inte heller. ”Den som vill använda Laterna magica som facit för Bergmans liv, och i dess skildringar söka svar på konstnärskapets gåtor, bör alltså varnas,” skriver Holmberg.

ANNONS

Bergman justerar alltså verkligheten. Han skarvar och lägger till rätta det han minns och vill berätta, såsom varje memoarförfattare. Sanning och lögn, verklighet och fiktion, talandet och tigandet, kärleken och (faders)hatet, tron och otron; dessa motsatser är genomgående teman i film efter film och som han också vrider och vänder på i sin självbiografi.

Filmvetaren Jan Holmberg är sedan 2010 vd för Stiftelsen Ingmar Bergman som förvaltar Bergmans Unesco-klassade personarkiv. Han har alltså tillgång till den stora samlingen av dagböcker och arbetsböcker, brev och manus som Bergman skrivit och samlat på under ett långt, ständigt skrivande liv. Holmberg har gjort ett sannskyldigt pionjärarbete. Trots att det skrivits så oerhört mycket om Bergman, säkert 800 avhandlingar, uppsatser, böcker, har alltså ingen på allvar lyft fram honom som författare. Bergman betraktade sig själv, så har han sagt, snarare som en ordens hantverkare än som författare. Men i Holmbergs bok motbevisas detta med all önskvärd tydlighet.

Bergman justerar alltså verkligheten. Han skarvar och lägger till rätta det han minns och vill berätta, såsom varje memoarförfattare.

Matsalsscenen ur Fanny och Alexander.
Matsalsscenen ur Fanny och Alexander. Bild: Arne Carlsson

Efter Fanny och Alexander och Laterna Magica blir, anser Holmberg, i stort sett allt det Bergman företar sig en introspektion av det egna livet. Han fortsatte i det biografiska spåret och skriver om sina föräldrar i Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal. Holmberg kallar dem romaner, dels därför att Bergman inte hade en tanke på att filma dem, dels därför att Bergman med Den goda viljan ”skapat ett gestaltande prosaverk som utan överdrift kan kallas en av de stora svenska kärleksromanerna.” Att sen de tre romanerna blev filmer regisserade av Bille August, Daniel Bergman och Liv Ullmann är en annan sak.

ANNONS

LÄS MER: Ullmann om Bergman - han var kultur

Filmförfattaren, memoarförfattaren, romanförfattaren, essäisten. Bergmans texter har många skepnader och Jan Holmberg undersöker dem alla, läser i hans arbetsböcker och dagböcker och tillägger att brevskrivaren Bergman vore värd en egen studie. Han jämför till exempel olika utkast till Laterna magica som sammantagna avslöjar de konstnärliga friheterna som Bergman tar sig. Holmberg närläser, jämför och tolkar hans texter ner till minsta kommatecken och beskriver de språkliga egenheterna, tempusväxlingarna, handstilens variationer, valet av papper, replikerna som kommer igen, betydelsen av de återkommande namnen Vogler, Anna, Alma, Karin…

Resultatet har blivit en bok som bjuder på en kunskapsrik och mycket underhållande resa genom Ingmar Bergmans universum.

ANNONS