Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Inget förändrades efter Utöya

På torsdag är det tio år sedan terrorattentatet på Utöya ägde rum. Motivet stavades rasism och nyfascism. Gunnar Bergdahl frågar sig varför händelsen inte har fått vårt samhälle att ändra riktning.

Varför blev inte Utöya Europas 9/11?

77 mördade, över 300 skadade, ett sprängt regeringskvarter. Men ingen vändpunkt, våra samhällens färdriktning ändrades inte.

Vi som minns sommarkvällen för exakt tio år sedan, när de obegripliga nyheterna från Norge kristalliserades i chock över ett ständigt växande antal mördade ungdomar, fick återuppleva vanmakten och ångesten från 2001.

Det var återigen ett iskallt välplanerat och skoningslöst terrorattentat riktat mot ett centrum. En gigantisk bomb mot landets regering och en satanisk mordjakt på morgondagens makthavare på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på den lilla ön Utöya. I Norge, så smärtsamt nära.

Utöya var på många vis en konsekvens av 9/11. Världen förändrades den dagen. Supermakten USA drog ut på korståg, bombade Afghanistan, invaderade Irak - mer än en miljon civila dog - för att till slut avrätta Usama bin Ladin i direktsänd tv till Vita huset.

LÄS MER: Experterna om extremismen efter Breiviks terror 22 juli

Korstågets bärande tanke var att det alltid finns anledning att misstänkliggöra varje muslim.

”Kriget mot terrorismen” polariserade världen, gav näring till teorin om ”civilisationernas kamp” och fick nyfascism, rasism och nationalism att växa globalt.

Korstågets bärande tanke var att det alltid finns anledning att misstänkliggöra varje muslim. Nyfascismens härförare anslöt och ersatte gradvis sin traditionella antisemitism med hatpropaganda om muslimer. Resultatet bland mycket annat en växande svensk vardagsrasism som varje muslimsk kvinna som bär slöja, varje afrosvensk, varje svensk Ali eller Mohammed kan vittna om.

Ja, varför förändrades inget efter Utöya?

Det är en av grundfrågorna som rör sig genom Ali Esbatis nyutkomna och mycket välskrivna bok ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” (Leopard förlag). Esbati var själv där den där regniga sommardagen som förvandlades till en mardröm. Han överlevde slumpartat trots att han vid ett tillfälle stod öga mot öga med terroristen.

När denne gav upp till de poliser som till slut nådde Utöya var hans första ord: ”Ni kommer att tacka mig, kanske inte nu men om tio år”. Precis bakom honom låg de två sist mördade tonåringarna.

Attentatet ställde demokratin inför en rad utmaningar. Och vi tyckte alla att Norge lyckades hantera katastrofen. Den norska nationen samlades i sorg. Berget av rosor utanför det bombade regeringskansliet reste sig högt. Terroristen ställdes inför rätta. Först visserligen med förhoppningen om att förklaras sinnessjuk. Han var ju, som Åsne Seierstad konstaterade med sin minerade boktitel; ”En av oss”. Men en riktig rättegång kom därefter tack och lov att dokumentera händelseförlopp, identifiera motiv, fastställa skuld och utdöma straff.

Terroristens drivkraft var att rädda den vita rasen och den norska nationen från massinvandringens fasor. Ja, hela Europa hotades av undergång. På nätet hade han sina meningsfränder och i den norska politiken ett parti, det populistiska Fremskrittspartiet, som ständigt drev på främlingshat och såg all invandring som ett växande problem.

LÄS MER: Stoltenberg om extremismen från höger: ”Aldrig färdiga"

Åren efter Utöya kom laddningen i den politiska debatten i Norge, såväl som i Sverige och i övriga Europa, bara att öka.

Åren efter Utöya kom laddningen i den politiska debatten i Norge, såväl som i Sverige och i övriga Europa, bara att öka. Minaretförbud i Schweiz, högerpopulister i Österrikes regering, brinnande flyktingförläggningar i Tyskland, Sannfinnar österut.

I Sverige tog Sverigedemokraterna plats i riksdagen tack vare demokratins partistöd och en armé av nätkrigare. Så eskalerade Syrienkriget och vi såg både anständighet och asylrätt skickas iväg.

Allt det som hade triggat och bekräftat terroristens världsbild placerades centralt på agendan. Och apropå agenda, det svenska SVT-programmet valde att gå först: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Så passerades gräns efter gräns. Esbati för ett tydligt resonemang om varför man måste våga att inte ”ta debatten” på premissen att det per definition är ett problem med flyktingar. Eller på villkoret att islam är en vidrig religion.

Så kom Trump och blev alla högerpopulister och murbyggares frälsare och anpassningen accelererade.

LÄS MER: Filmerna om Utøya tydliggör terrorn

I dag står vi inför att Sverigedemokraterna snart kan ha ett direkt regeringsinflytande. Den svenska borgerligheten är i moralisk upplösning.

I dag står vi inför att Sverigedemokraterna snart kan ha ett direkt regeringsinflytande. Den svenska borgerligheten är i moralisk upplösning. Kristerssons löfte till Heidi Fried, med levande kroppsminnen av nazismen, att aldrig samverka med det bruna rötternas svenska parti, är förvandlad till en lögn. I offentligheten hukar SVT och kallar numera rasism för ”invandringskritik” och smusslar med sin lagstadgade värderingsgrund om alla människors lika värde.

Det Esbati tydliggör i sin bok, där han utgår från sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter av Norge och Sverige, är hur ständigt närvarande den växande rasismen är. Och hur den aldrig kan upplevas av det vita majoritetssamhälle som bär den.

Men det finns hopp. Esbati lyfter fram att rasism och främlingsfientlighet minskar bland unga.

Själv hade jag förmånen att under ett par år på nära håll följa framväxten av Carl Javérs och Fredrik Langes sedermera Guldbaggebelönade dokumentär ”Rekonstruktion Utöya” (finns på SVT-play). Där iscensätter fyra överlevare sina erfarenheter av dagen för tio år sedan med hjälp av en tom filmstudio och ett dussin jämnåriga. I mötet mellan de som var där och de som nu får föreställa sig helvetet skapas en djup empatisk upplevelse som i sig bär hopp.

Det är anständighet vi behöver. Inte hat.

”Idag ska ni dö marxister!”, sa terroristen när han steg in i huvudbyggnaden och inledde avrättningarna.

LÄS MER: Rekonstruktion Utøya går under huden

”Idag ska ni dö marxister!”, sa terroristen när han steg in i huvudbyggnaden och inledde avrättningarna.

En av de som hann gömma sig på toaletten heter Ronja Breisnes. Hon skrev häromåret en tydlig text om varför Utöya måste leva i minnet. Det var när den dåvarande justitieministern, Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet hävdade att den norska socialdemokratin brydde sig mer om terroristers rättigheter än nationens säkerhet. Detta norska regeringsparti som terroristen själv var medlem i under flera år innan han gick från ord till handling.

”Først var ordet. Så smalt det”, skrev Ronja Breisnes, idag styrelseledamot i AUF.

De ständigt upprepade ordens makt och effekter.

Jag tänker på Ronja och på vad Mattias Karlsson, ”SD-ideologen”, deklarerade efter förra riksdagsvalet:

”Ödet har utsett oss… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tanken är som hämtad ur terroristens eget manifest.

Och kostade 77 människor livet den 22 juli 2011.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.