Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Khaled Alesmael: Inget Damaskus förrän Assad är borta

2011 var året då allt förändrades i Syrien. Den syriska författaren Khaled Alesmael, nu bosatt i Göteborg, skriver för GP Kultur om Damaskus kaféer och ett möte med en kär vän för tio år sedan – precis innan revolutionen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Khaled Alesmael är författare och journalist från Syrien, i dag boende i Göteborg och Berlin, vars senaste bok kom förra året och heter ”En port till havet” (Leopard).

Har du nånsin lekt med din mobilkalender och skrollat tillbaka genom åren tills du kommer till året då ditt liv förändrades totalt?

Jag gör det ofta. Jag skrollar till 2011, och stannar på lördagen den 19 mars: ”Träffa L.” Just den morgonen satt jag på ett kafé i Bab Kisan i den gamla staden i Damaskus med min goda vän. Vi kan kalla henne L.

Det var i början av våren, jag pratar om årstiden här, och en solig och varm dag när det räckte gott med en jeansskjorta. På den här tiden vaknade staden tidigt, även på helger. L och jag ville ses tidigt, vi tänkte planera vårt kommande arbetsår. Vid den tiden jobbade hon på en PR-firma och jag var presskontakt på FN.

Ingen av oss kom ursprungligen från Damaskus. Hon kom från en liten stad vid havet och jag från andra sidan öknen, i nordost. Utan familj och syskon nära ägde vi våra egna liv och vår tid, med sena nätter, möten på barer och restauranger. Vi blev mer fästa vid Damaskus än Damaskusborna själva. Det kändes som att staden hade adopterat oss.

Gömda bakom solglasögon satt vi ute på den tomma terrassen. Vi var dagens första kunder, det enda som hördes på kaféet var ljudet från tv:n vid disken. Vi tyckte om att gå dit eftersom det var modernt och hade bra wifi. Kaffet serverades vid bordet, två heta rykande koppar mellan henne och mig.

Vi blev mer fästa vid Damaskus än Damaskusborna själva. Det kändes som att staden hade adopterat oss.

LÄS MER: För mig kommer ramadan alltid vara en dragqueen

Och så nyheterna. Syrien hade varit på de arabiska nyheterna sen början av veckan, de hade filmat de växande numren av civila som samlats spontant i de smala gränderna i gamla stan, bara några få meter från kaféet där vi satt. Den morgonen kom det ett nyhetsinslag från staden Dara’a och landsbygden i södra Syrien.

Medan vi började lägga in möten på våra datorer som trängdes på det lilla kafébordet och försökte att inte spilla ut kaffet såg vi nyhetsutvecklingen: En demonstrant har blivit dödad av polisen i Dara’a, sen ändrades rubriken till ”Den första civila har dödats”. Genom solglasögonen och den ljusa dagen kunde jag knappt se min kalender på datorn.

Kaffet spilldes ut. Och L och jag slutade träffas. Antalet döda har vuxit till ett ofattbart antal, till denna dag.

Det är 2021, tio år sedan den Syriska revolutionen. Det är speciellt, inte bara för att ett decennium har passerat utan för att det kommer efter ett helt år av nedstängning världen över i spåren av covid-19. Många syrier i Europa såg det som en möjlighet att få kontakt med sig själva igen, i de nya städerna de nu bodde i. Efter år av att ha varit tvungna att bevisa sig som goda nykomlingar gav nedstängningarna oss en chans att se oss själva igen, på ett nytt sätt.

LÄS MER: ”Skrivande är författarnas enda vapen i svåra tider”

Kaffet spilldes ut. Och L och jag slutade träffas. Antalet döda har vuxit till ett ofattbart antal, till denna dag.

I år tog jag upp kontakten med L igen. Jag hade hittat hennes Instagram och messade henne på hennes fyrtioårsdag. L är i Dubai nu och arbetar för att hjälpa sin familj som är kvar i landet. Vi pratade om vårt sista möte, om Syrien. Hon kallade det ett krig och jag kallade det en revolution. Vi är både överens om att Assad måste bort. Jag tyckte det redan våren 2011 och hon menade det nu, våren 2021, innan valet i maj. Hon skickade mig ett meddelande som hon sa att hon frågat Google: ”Hur många syrier har dött i inbördeskriget?”.

”Uppskattningar av det totala antalet döda i det syriska inbördeskriget, av oppositionella aktivistgrupper, varierar mellan 388,650 och omkring 594,000 i mars 2021. Den 23 april 2016 uppskattade FN:s och Arabförbundets utsända till Syrien att 400,000 hade dött i kriget”.

Tystnad.

L och jag är vänner igen. Vi letar efter en tid i våra kalendrar då vi kan ses igen. Varsomhelst men inte i Syrien, inte förrän Assad-regimen lämnar makten.

Översättning: Victoria Greve.

LÄS MER: Att ha en gaydar är en överlevnadsstrategi

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.