"Inget är överflödigt eller ungefärligt"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

En kväll denna vecka lyssnade jag på en presentation av den livaktiga ungerska kulturföreningen i Göteborg – iHuset – och blev åter påmind om hur starkt ungersk kultur uppskattas medan ungersk politik kantrar i nationalchauvinism.

2015 tilldelades László Nemes film Sauls son om Auschwitz nedersta krets ett stort pris i Cannes och László Krasznahorkais mörk-muntra romankonst tilldelades samma år Internationella Man Bookerpriset. Gott så. Bakom dem ser jag Péter Esterházys långa rad oförlikneliga romaner, senast Markusversionen, och Peter Nadas massiva genomlysning av axeln Budapest-Berlin i trilogin Parallella historier.

1900-talets realhistoria vilar tungt över den ungerska litteraturen och litteraturen replikerar som bäst med en ordkonst som varken har plats för myter eller smålögner.

ANNONS

De nämnda är födda 1977, 1954, 1950, 1942. Bakom dem syns en stor gestalt född 1929, men som nu gått bort. Jag tror Imre Kertész är omistlig om vi också skall förstå de yngre nämnda.I ett mycket stramt och ytterst konsekvent verk omsatte han hela den nämnda historien i romaner och dagboksprosa.För det tilldelades han nobelpriset 2002.

Kertész föddes i en judisk familj, deporterades fjorton år gammal till Auschwitz och vidarebefordrades till Buchenwald där han befriades 1945. Detta är biografins epicentrum och fortsättningen kommer under kommunisttidens hot- och censursystem. Nationens illitterater skulle då kommendera konsten. Totalitarismen var 1900-talets största uppfinning, påpekade Kertész.

Kertész skrev en modern och mycket läst klassiker i Mannen utan öde (1975) som skildrar hans väg genom lägren och återkomst till Budapest – jämförbar med Primo Levis Är detta en människa? Vi märker där hur Kertész i grunden är en existentialist i Albert Camus fotspår. Han ställer frågan om vad en människa är bortom alla uppfunna värdesystem.

Tanken är denna – om det finns ett utmätt öde finns ingen frihet, finns frihet finns inte gudarnas utmätta öde eftersom människan har själv sitt öde i sin hand. Det är denna frihet som totalitarismen förnekar, men den självskapande impulsen hos Kertész är att vägra bli offer. Det blir hos honom även en berättelse om fäder och söner, om förnekelser och vetskap.

ANNONS

Den nämnda boken bildar sedan en kvartett med Fiasko, Kaddisch för ett ofött barn, och Likvidation. Jag håller Fiasko – Beckett hade allt gillat den titeln – för hans förmodligen bästa roman. Berättelsen om författaren Köves som skall skriva romanen Fiasko fylls av en salig men absurd humor. Hur annars besvara gemenheten att refusera honom? Varje tid är den yttersta.

Imre Kertész skrev en moralisk fiktion med en kristallklar ton där meningarna tar sats och bromsas in, förgrenas och når sin musikaliska punkt. Följ honom sedan i dagböckerna och i självbiografin Dossier K. Där finns inte tid för resonemang. Inget som sägs är överflödigt eller ungefärligt. Den dödsdom som en gång utfärdades när Imre Kertész var fjorton nådde honom aldrig. Jag minns hur han angående Ungern i dag citerade Karl Kraus från Österrike-Ungerns sista dagar: Situationen är desperat men inte allvarlig.

ANNONS