Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Inger Merete Hobbelstad är norsk kulturskribent och en av deltagarna i det omdiskuterade Torgny Segerstedt-seminariet i år. Bild: Bjørn Langsem

Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister

Inger Merete Hobbelstad, kulturskribent på norska dagstidningen Dagbladet, är kritisk mot GP:s kulturchef Björn Werner. Att lyssna till och bemöta argumenten hos de människor som vänder sig till högerpopulister och att vara emot renhetskrav i konsten är inte att vara präglad av en blåbrun konsensus, menar hon.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Om Björn Werner vill överbevisa mig om att det är högt till tak i den svenska samhällsdebatten borde han kanske inte stämpla dem han är oenig med som fascister.

Det har uppstått en ordväxling efter höstens norsk-svenska seminarium i Torgny Segerstedts namn. GP:s kulturchef Björn Werner blev förundrad över reaktionerna efter att han skrev att den norska delegationen vara präglad av en "blåbrun konsensus", med andra ord en konservativ–fascistisk enighet.

LÄS MER: Den humanitära stormaktstiden är inte över

Man får lust att påminna honom om vad dessa ord faktiskt betyder. Fascismen är en våldsam, rasistisk och totalitär ideologi, närmast motsatsen till de generellt liberala resonemangen från de norska deltagarna. Werner kastar alltför lätt ur sig en sådan karaktäristik av synpunkter han inte bara är oenig med, men också feltolkar och förvränger.

Det som problematiseras är något annat än vad Werner framställer det som

I sin första rapport skrev Werner att "15 norska pannor veckades djupt över att samer och transaktivister blir arga om någon ifrågasätter deras villkor". Det var det naturligtvis ingen som gjorde. Tvärtemot var det tal om en önskan att öppna för ett större samtal, där deltagandet inte är begränsat av identitetsfrågor.

Den norska kritikern Anki Gerhardsen, pekade i ett inlägg på hur grupper med status som offer eller minoritet kan avvisa andras perspektiv som utanförstående och därmed illegitima eller fördomsfulla. Gerhardsen ställer frågor om den nya samiska konstens samhällsberättelse. Hennes analys går ut på att den moderna nätbaserade samhällsdebatten har skapat globala gemenskaper där grupper lånar varandras retorik för att styra samtalsutrymmet. Detta ger en slagkraft som kan vara problematisk ur ett yttrandefrihetsperspektiv, inte för att de använder sin egen yttrandefrihet, men för att det blir riskabelt att argumentera emot.

LÄS MER: Idén om åsiktskorridoren lever kvar i Norge

Jag är själv kritiker och sa lite om tendensen i att konstverk i allt högre grad blir moraliskt värderade, utifrån hur känsliga de är i skildringen av minoriteter. En del sådana frågor är på sin plats. Det finns många smaklösa framställningar av minoriteter i kulturen. Men om denna moraliska värdering blir för dominerande, slutar det fort i krav på renhet som står i ett motsatsförhållande till vad som gör mycket konst levande och intressant – nämligen att den är tvetydig och ambivalent, att den girigt förser sig av andra uttrycksformer och skapar nytt och eget.

Allt detta kan man vara enig eller oenig om. Men det som problematiseras är något annat än vad Werner framställer det som. Werner beskriver även Jon Hustads inlägg "Inte min kulturminister" som ett exempel på norska hållningar. Men Hustads krönika var tydligt konservativ, klart till höger om huvudströmmen. Den var också starkt kontroversiell. Men innehållet var inte det Werner skriver: Hustad kritiserade Tajik för att hon inte ville definiera norsk kultur, inte för vara muslimsk kulturminister i det kristna Norge. Det blev ändå uppfattat som undertexten i rubriken och var en del av debatten efteråt.

I högre grad än svenskarna menade norrmännen att de missnöjda samhällsmedborgarna måste lyssnas till och bemötas.

Norrmännen i Jonsered hade olika politisk tillhörighet. Ingen argumenterade för att bevara någon konventionell norskhet. I motsats till vad Werner och Expressens Jens Liljestrand har skrivit, var det ingen av norrmännen som uppmanade till samarbete med SD, och det var ingen som gav uttryck för stöd åt Fremskrittspartiet.

Läs Björn Werners svar: Jag förstår att Hobbelstad inte ser sig som blåbrun

Nationalkänslan har olika historia i Norge och Sverige. I Norge är den förbunden med självständighetskampen på 1800-talet och motståndet mot den tyska ockupationen. I Sverige har den i högre grad odlats i miljöer med dragning åt det mörkblå. Även i Norge har nynazistiska kretsar varit ett problem, men förhållandet till det nationella är bredare förankrat. Allt detta är värt att studera. Men en förutsättning för "nyfikenheten" Werner efterlyser måste vara att han inte reflexmässigt griper tag i den bruna färgpytsen.

I västvärlden är det många som har bekymmer de inte känner att det rådande etablissemanget tagit på tillräckligt stort allvar. Det är starkt oroväckande att en stor andel av dessa upplever att högerpopulisterna är de som förstår dem bäst. I högre grad än svenskarna menade norrmännen att de missnöjda samhällsmedborgarna måste lyssnas till och bemötas med sakliga motargument, utan att hets eller rasism ska tolereras. En human och liberal världssyn bör innebära respekt för att ett samhälle består av människor med olika önskningar om vilken riktning samhället ska röra sig i. Detta är grundläggande antifascistiskt.

Inger Merete Hobbelstad är norsk kulturjournalist och kritiker inom film och konst, samt fast kolumnist på norska dagstidningen Dagbladet. 2018 vann hon norska Gullpennen.

Översättning: Ulla Sundström