Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Karlsten: Ingen vill väl vara en tjallare

När en svensk, mäktig man anklagades för att tafsa och visa sunkig kvinnosyn kände plötsligt alla någon som “gjort fel”, skriver Emanuel Karlsten. Borg gav debatten sammanhang.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Håll käften din jävla slyna". Det var mitt på dagen när min kompis hörde grannen skrika till sin fru. Grannen fick syn på min kompis, stegade fram och frågade om han hört vad han sagt. 

"Ja, nåt om att vara tyst", sa min kompis trevande.

"Nej, jag sa 'håll käften din jävla slyna'".

Min kompis stod häpen och grannen lommade vidare. Ingen tog någonsin upp det med grannen igen. 

Jag tänker på händelsen efter alla anklagelser kring förre finansminister Anders Borgs fylleslag. Anklagelser, eftersom ingen riktigt vet, inga vittnen har hört av sig till polisen. Vilket skulle kunna föra tankarna till en svensk variant av hederskultur. En väldigt mild sådan, långt ifrån den extrema och dödliga, men ändå. Tanken skrevs av twittraren Stefan Jämtbäck som sammanfattade en svensk hederskultur i sex punkter:

1) Tjalla inte.

2) Bagatellisera

3) Skydda våldsmannen

4) Skuldbelägg tjallaren

5) Glöm

6) Bär skammen i tystnad

Känns det igen?

Efter att Anders Borg bad om ursäkt för sitt beteende (som han inte minns), började han och hans partner nysta i vad som hänt. De menar att de inte kunde hitta någon med förstahandsuppgifter (eftersom Borg själv glömt) och ifrågasatte därför vad som var sant. 
Det är nu ganska enkelt att förstå varför ingen från festen skulle vilja träda fram eller vittna om sig själva som offer för Borg. Vem skulle vilja förvärra eller ta ansvar för det gigantiska sociala och ekonomiska straff Borg redan betalar? Och vilka konsekvenser skulle det få att bli festens “tjallare”?

Utvecklingen som följde var därför logisk: Händelsen började bagatelliseras (2), gärningsmannen skyddas (3). De som spred informationen skuldbelades (4), allmänheten skulle glömma (5) och skammen bäras i tystnad (6). 

Det kanske inte alls är så här. Anders Borg är kanske verkligen utsatt för en komplott av illasinnade festvänner i näringslivet. Men spelar det någon roll? Händelsen kring Borg har sedan länge slutat handla om Borg som individ och istället blivit perfekt kuliss för berättelsen om det nutida Sverige. Ett Sverige där sexuella trakasserier stänger sommarfestivaler – men den usla kvinnosynen är invandringens fel. Ett Sverige där ingen känner en förövare, men alla känner ett offer. 

Borg gav debatten sammanhang. När en svensk, mäktig man anklagades för att tafsa och visa sunkig kvinnosyn kände plötsligt alla någon som “gjort fel”. Det var som att man plötsligt förstod hur en förövare och ett brott kunde se ut. Något vi annars ursäktat som en “fyllegrej” som folk egentligen inte menar. Kontrasten till en asylsökande som anklagades för samma brott blev uppenbar.

Därför är berättelsen om Borg viktig. Inte för att det är rimligt att Borg ska löpa offentligt gatlopp, utan för att den hjälper oss till självinsikt, att se vår egen värld. Min värld. För även jag skyddar. Min berättelse i början av texten är från ett helt annan sammanhang, mycket närmare mig. Ändå valde jag att skydda “grannen” från offentlig skam och igenkänning. Ingen vill ju vara en tjallare.