Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Sju skakiga konsertfilmer åker upp i stories av bara farten. Vi har det ganska gott faktiskt och vill berätta det för omvärlden bara så." Bild: Åserud, Lise

Ina Lundström: Ingen vill se hur du haft det på semestern

Så fort semestern drar igång blir vi helt värdelösa på Instagram, tycker Ina Lundström som har tröttnat på fötter i sanden och skakiga konstertvideos och ser fram emot höstens mer genomtänkta innehåll.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I begynnelsen visste ingen riktigt vad man skulle med Instagram till. Facebook var ju både större och allsidigare. Där kunde man lära känna nya vänner, chatta, dela nyhetsartiklar – och lägga upp bilder. De flesta var osäkra på varför man skulle vilja uppsöka en mycket mindre och ensidigare plattform och för sju år sedan hade bara några procent av svenskarna appen, främst foto- och formintresserade.

Sakta och nyfiket stapplade vi i pöbeln oss in utan att ha en aning om vad vi gjorde där. Med taffliga foton på kaffekoppar och kompisar kompletterade med sju kilo filter och bildtexter som ”tisdag” utforskade vi pliktskyldigt appen och underhållningsvärdet blev därefter. Om du inte tror mig kan du utföra följande experiment: Gå in på den du följer som alltid får till de där roliga, snygga, tänkvärda inläggen och scrolla tillbaka till början av flödet. Så länge personen ifråga inte är historierevisionist som har raderat sin pinsamma instagramdebut kommer du drabbas av en ömhetsvåg över hur lite vi visste över vad våra följare, oavsett om de är femtio stycken eller femtiotusen, ville ha.

Medans jag suckar irriterat över den fjärde fötter i sanden-bilden en julidag slår det mig att det är ganska orimligt att jag bryr mig mer om ifall mina vänner levererar ”content” än över huruvida de mår bra.

Men vi har lärt oss. Genom att se hur likes kastas över vissa inlägg och utebliver över andra har vi Instagramanvändare, ofta utan att ens tänka på det, lärt oss att kurera våra bilder. Nästan omärkbart har vi omformat våra flöden från dokumenterande till innehåll. Idag har sextio procent av svenskarna Instagram, och vi tillbringar i genomsnitt närmare en halvtimme där inne om dagen med att följa och inspireras och förfasas och avfölja och bjuda varandra på attraktiv underhållning genom att ställa oss frågan innan vi postar: Vill någon se det här?

Men på sommaren släpper alla hämningar. Antagligen är det en kombination av levnadsglädje, ledighet och lådvin som slår till – plötsligt är det som att vi inte lärt oss något och att vi är tillbaka på 2013. En fotograferad öl på en uteservering räcker gott. Ett träd på tomten kräver ingen kul bildtext. Sju skakiga konsertfilmer åker upp i stories av bara farten. Vi har det ganska gott faktiskt och vill berätta det för omvärlden bara så. På semestern orkar vi inte vara chefredaktörer över berättelsen om våra liv – det vill säga exakt det som det visade sig att vi skulle ha Instagram till. En plats där vi har lärt oss att paketera oss själva.

Medans jag suckar irriterat över den fjärde fötter i sanden-bilden en julidag slår det mig att det är ganska orimligt att jag bryr mig mer om ifall mina vänner levererar ”content” än över huruvida de mår bra. Men sådana funderingar hör semestern till. Nu är det september och jag vill faktiskt ha tillbaka min underhållning.