Anna Björklund: Ingen talar om att det föds allt färre barn

Det är som ur en skräckfilm, där obehaget kommer av hur vardagligt det skeva blivit, som ett avsågat huvud i frukostkylen. “Något sådant här har vi aldrig sett tidigare”, säger professorn i demografi, “att botten bara går helt ur.” Ändå verkar ingen vilja prata om siffrorna som är mer extrema och oroväckande än både inflationen och börsen, och kanske ännu svårare att vända.

Svenskar får plötsligt färre barn, mycket färre. Fenomenet beskrivs som “överraskande” och “anmärkningsvärt”, 14 procent lägre antal graviditeter i år än förra! Men egentligen är det bara en förstärkning av en oomtalad trend som pågått i över ett decennium, som finns i hela landet och i alla sociala grupper. En förändringen av ett slag som historiskt haft samband med svältår, digerdöd och storkrig men som nu forskarna har svårt att fatta. För det finns inte ens ökad arbetslöshet, ny familjepolitik eller andra tydliga strukturella orsaker att skylla på, ändå krymper generationerna drastiskt.

För att mina jämnåriga blir föräldrar senare och till färre, eller inte alls, märks överallt.

För oss i fertil ålder är de nedåtsluttande graferna ingen chock. “Är det första barnet?”, kvittrade barnmorskan åt mitt relativt unga ansikte när jag var tjugonio och gick in på mödravården. Jag såg att hon behövde anstränga sig för att inte haja till när jag sa tredje, jag undrade om jag placerades i facket med religiösa extremister och andra galningar, vem annars förökar sig på det sättet.

För att mina jämnåriga blir föräldrar senare och till färre, eller inte alls, märks överallt. Jag har omedvetet börjat dela in världen i vi och dom, de med barn och de utan. För glappet oss emellan är allt större och upplevelsen att gå från den ena gruppen till den andra en allt mer chockartad händelse, som behöver behandlas i den växande genren moderskapslitteratur.

Dom, de utan, verkar leva mer i takt med samtiden. De kan bo trångt och resa långt, de relaterar till populärkultur, hinner svara i gruppchatten och kan inbilla sig att elsparkcyklar ska rädda klimatet. Vi, de med barn och särskilt om de är flera, känner oss som en allt mer arkaisk företeelse. Vi kallas hemmafrulajvare och omvärlden kisar efter mörka politiska idéer bakom familjevalen. Det så kallade kulturkrigets stridslinjer har dragits ungefär här, mellan de progressiva noll- och enbarnsföräldrarna och oss, urtidsmänniskorna med fler bilbarnstolar än händer.

Vi kallas hemmafrulajvare och omvärlden kisar efter mörka politiska idéer bakom familjevalen.

Det handlar inte om ideologi, förändringarna är för stora för att de med politiska intressen skulle kunna ha framkallat den. Varken innerstadsfenomen eller instagramtrender ringar heller in problemet som på sikt hotar landets försörjning, inte ens bostadspriserna kan riktigt förklara åttio- och nittiotalisters ovilja att föröka sig. Svenskar flyttar fortfarande till egna bon tidigast i Europa, vad vi inte gör är att bilda familj i dem.

Avståndet mellan oss föräldrar och våra många barnlösa jämnåriga påminner om ett annat främlingskap jag lärt mig att acceptera. Det andra könet var något rätt avlägset i mina skolklasser och sammanhang. Killarna var där, men också inte. När vi gick i mellanstadiet började de kolla på nätporr och i högstadiet gick en ganska stor andel från de mer familjebetonade tv-spelen till mindre social gaming på dator. Det är inte bara födandet som krympt, det har även föreningsliv, festande och ungdomsförbundande gjort under vår levnad.

Få och små familjer kan bli ett enormt ekonomiskt problem på sikt, med åldrande föräldragenerationer utan någon att ta hand om dem. Bakgrunden är något ännu läskigare: att könen inte längre möts.

Läs fler krönikor av Anna Björklund:

LÄS MER:Jag tror lågkonjunkturen kommer bli mysig

LÄS MER:Generation Z är livrädda för kritik

LÄS MER:Kvinnorna styr berättelsen om sina liv som demonregissörer

Anna Björklund