Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Emanuel Karlsten: Ingen minns en fegis

På torsdagen kom nyheten om att Peter Hjörne sålt av resten av sitt aktieinnehav i Stampen och Göteborgs-Posten.
Emanuel Karlsten om hur Hjörnes mediedynasti avslutas med en ägare som spände bågen högt och kastade sig ut från arvets höjder. Något som inte går att säga om tidningens nya storägare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

“Ingen minns en fegis”, tänkte jag när Peter Hjörne till slut gjorde exit från Göteborgs-Posten och Stampen. Genom att sälja de sista posterna av sitt innehav avslutade han därmed en dynastis ägande. En nästan hundra år lång historia.

Det måste kännas lite snöpligt. Tidningen lever och blomstrar, vilket är Peter Hjörnes förtjänst. Men en gång i tiden levde tidningen i respirator, även det Peter Hjörnes förtjänst. Fordringsägarna – frilansare som jag själv till exempel – fick gå in och bjuda på mellan tiotusen (jag) till miljoner (skattebetalare och banker) kronor för att inte Göteborgs enda stora tidning skulle försvinna helt. Hade det skett, hade vi förlorat både något som kunnat fortsätta granska och publicera, liksom betala av sina resterande skulder.

Tidningen lever och blomstrar, vilket är Peter Hjörnes förtjänst. Men en gång i tiden levde tidningen i respirator, även det Peter Hjörnes förtjänst.

Det finns mycket att säga om historien kring uppköpen som satte tidningen på ruinens brant och nu har lett till att dynastin Hjörne har lämnat. Jag har själv, av djup nyfikenhet, sökt upp nästan samtliga av krisens huvudpersoner för att förstå fler nyanser kring den där ödesdigra tiden. Det finns såklart massor av nyanser bortom alla rubriker som begripliggör vad som hänt, även om de inte ursäktar besluten. Men det är inte därför jag skriver den här texten. Krisen har avhandlats så mycket bättre av andra i böcker och dokumentärer.

Istället tänkte jag på det där med fegisen.

För de som nu – i alla fall delvis – köper familjen Hjörnes aktieinnehav är en annan familj: Familjen Ander. De har varit dominerande strax norr om Hjörnes imperium, i Värmland, där tidningen NWT varit och fortfarande är deras kronjuvel. För bara några decennier sedan var det inte särskilt ovanligt att tidningar ägdes av just familjer, men idag är Ander, med undantag för familjen Bonnier, i princip ensamma på den positionen.

Och dessutom är NWT-koncernen i dag ett av Sveriges mest lönsamma tidningsföretag. De äger ett gäng småtidningar, en liten post i Schibsted (som i sin tur äger Aftonbladet), en större post i Polaris media och sedan två år även en del av Göteborgsposten och Stampen.

Ekonomin alltid i balans, försiktiga och strategiska placeringar – och nu var det alltså dags att köpa upp de sista skärvorna av Hjörnes imperium.

LÄS MER: Familjen Hjörne säljer sin andel av Göteborgs-Posten

Men NWT kan göra detta eftersom de är fegisar. När alla andra tidningar experimenterade sig fram med digitala erbjudanden stod NWT vid sidan av och tittade på. Med plommonstop på huvudet och tryckpress i knät har de vägrat göra något alls digitalt. Först 2007 startade de en digital version av NWT – elva år efter att “internet” blev årets julklapp och 13 år efter att Aftonbladet blev med sajt.

Då hade Peter Hjörne hunnit köpa upp halva mediesveriges olika tidningar och sajter. Med hjälp av en usel analys från vd Tomas Brunegård köpte man upp centertidningarna när de var som dyrast, 1,8 miljarder. Budgivningen trissades upp av att flera av Sveriges största mediehus var med, bland annat Bonnier.

Men inte Ander. Nej, Ander såg istället på när köpet gick igenom och när Stampen köpte Svenska fans, Familjeliv och Devote.

Ander hade aldrig någon digital satsning på räckvidd och annonser. De fokuserade på betalväggar långt innan betalväggar var populärt. De förblev vid sin läst och kunde senare traska in i det blodbad som var resultatet av alla mediers decennielånga försök att överleva i en digital värld. De kunde torka av skorna och sedan köpa upp eller kopiera de små framgångsexempel som fanns kvar. Ekonomin alltid i balans, försiktiga och strategiska placeringar – och nu var det alltså dags att köpa upp de sista skärvorna av Hjörnes imperium.

Historien om en dynasti slutade här, men berättelsen om en Hjörne som vågade lever kvar.

“Förvärva, ärva, fördärva” är ett gammalt talesätt om hur företag utvecklas i generationsägande. Peter Hjörne blev den tredje och alltså sista generationen. Han ärvde ett enormt bolag med enorm omsättning och avkastning. Det var för bra för att inte våga göra något av bland de många möjligheter som fanns.

Analysen blev fel och misstagen ödesdigra, men vad spelar det egentligen för roll – i dag? Stampen överlevde, fortsätter att existera, publicera och ge avkastning åt nya ägare vars namn du säkert inte kände till innan du läste denna text.

Man kan göra som familjen Ander och förvärva, ärva, ärva och ärva. Eller så kan man göra som Hjörne. Spänna bågen högt, viska “ingen minns en fegis” och kasta sig ut från arvets höjder.

Historien om en dynasti slutade här, men berättelsen om en Hjörne som vågade lever kvar.

Läs fler texter av Emanuel Karlsten:

LÄS MER: Det här är början på ett krig om makt och pengar

LÄS MER: Ivar Arpi och Alice Teodorescus agerande hedrar dem

LÄS MER: Rosa mannen-gate visar hur vårt digitala kulturarv hotas

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.