Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ingen kommer undan döden

I Göteborgs konstmuseums dunkla salar visas ljuskänsliga verk som ropar åt oss att inte glömma döden. Karin Brygger studerar noga detaljerna och känner sig kluven till påståendet att döden är oss främmande.

Konst

Konst
Göteborgs konstmuseum
Tanken på döden – Äldre grafik möter samtid ur Göteborgs konstmuseums samling
12 november 2016- 15 januari 2017
12 konstnärer, varav en samtida. 

Döden. När jag fick uppdraget att skriva den här texten tänkte jag på hur det var en gång för länge sedan. När jag var så nära att dö. Jag slutade tänka på det. Vem vill tänka på smärta? 


Jag började om. Så som om man kan gå mot epicentrum genom att rita upp nya epicentrum, springa bort för att komma hem, köpslå med sanningen och smärtan. Jag tänkte på hur jag lärt mig att leva med att döden är en del av vårt liv. Det finns till exempel en flicka som jag aldrig hann träffa. Min dotter har ärvt hennes byxor. Hon hette Nora. Det är hennes föräldrar som lärt mig hur man sörjer. Man gör såhär: man håller fast vid den man förlorat. Brottet mellan de döda och levande kan man inte upphäva, men man behöver heller inte låtsas som om kärleken aldrig funnits. Man kan överleva, inte döden, men förlusten. 

"Hon kommer inte att klara det här"

Jag har blivit en sådan som inte längre vill glömma. Igår klädde jag mitt yngsta barn i Noras röda byxor. Hennes mamma skriver om hur det var när Nora dog i cancer, sju år gammal, på sin blogg. 
"Hör du oss? Hör du oss? frågar Marcus och ruskar lite på henne. Ett svagt ja till svar. Hon kräks på nattlinnet, det med små röda hjärtan på. Sedan kommer inget mer ja. Ambulansen kör snabbt till sjukhuset, vi springer in genom akuten. Fina läkaren tar emot, lyssnar och lyser henne i ögonen. Så tittar hon på oss: 'Hon kommer inte klara det här. Jag tror att hon har fått en stor blödning i huvudet', säger hon."

Någon annan har förlorat en mor. En far. Nyligen högtidlighölls minnet av Novemberpogromen då runt 400 judar mördades (det totala antalet döda beräknas till 1500 eftersom många också begick självmord, dog efter deportering till läger eller hade misshandladats svårt). Ett par dagar innan det inföll Alla Helgons dag. Nog är den allvarliga tanken på döden ganska nära oss?

Döden är reell

"Jag ville inte dra mig undan livet. Jag älskade livet. […] Livet är för dyrbart för mig för att jag inte ska leva det fullt ut. Jag tänkte: Om jag inte kan leva så måste jag dö. Min tid var ute. Det var den starkaste känslan jag upplevt", skriver Jeanette Winterson i sin självbiografi, Varför vara lycklig när du kan vara normal? (2012). Men hon överlever sitt självmordsförsök, och föds på sätt och vis på nytt. Den natten bildade de kalla stjärnorna en stjärnbild av skärvorna från hennes trasiga själ och hon iakttog dem, efter att ha försökt gasa ihjäl sig i garaget. Hennes självbiografi – som många andra, som våra liv – har just födelsen, barndomen, döden, orden och såret (i sin vidaste bemärkelse) som sina huvudsakliga teman. Men medan just den bokens sår är symboliskt, är döden reell. Det är den också utanför litteraturen. Döden är inskriven i allas våra kroppar. En dag slutar de att fungera, vi kommer att dö. De flesta av oss vet inte när. 

På Göteborgs konstmuseum öppnar nu utställningen Tanken på döden. Den består av ett antal äldre grafiska verk och Magnus Wallins samtida 3D-animerade verk Elements. Alla tillhör Göteborgs konstmuseum.
En anledning till att utställningstiden löper över kort tid är de grafiska verkens ljuskänslighet; de får inte visas i mer än tre månader. Samma ljuskänslighet är anledningen till att utställningslokalerna är förlagda i mörker, som i en stark skugga, även om detta mörker också skulle kunna sägas spegla utställningens stämning. 

"Tänk på döden"

I presentation av utställningen konstateras att vi i dag omges av bilder på döden genom ett nyhetsflöde som aldrig slutar presentera katastrofer och lidande. Samma presentation undrar varför vi trots detta sällan ägnar oss att tänka allvarliga tankar om döden. Minns vi verkligen att vi kan dö? Vill vi inte veta ens att andra är på väg över till den andra sidan? 

I Hovås protesterade nyligen några invånare mot att ett hospice skulle förläggas i området. De ville inte att deras barn skulle leka i närheten av döende människor. Men en motrörelse uppstod också; människor åkte till platsen och satte upp skyltar med den i Göteborg välkända inskriptionen från Stampens kyrkogård: Tänk på döden. Nå, kanske kan man sammanfatta de dubbla motståndshandlingarna med att konstatera att även om det i princip går att blunda för döden en tid, så går den inte att undvika för evigt. 

Själv är jag kluven till påståendet att människor i dag inte tänker på döden. Att döden låg som ett ok över Europas befolkning under tidigare århundraden är det i vart fall inga tvivel om. Utställningen övertygar. Värst var barnadödligheten. I Albrecht Dürers (1471-1528) familj överlevde två eller tre av arton barn. Dürer är representerad med ett verk på utställningen, Riddaren, döden och djävulen, en gravyr på papper. Riddaren i sin kraftiga rustning, med sin lojala hund, är i centrum, men den som tittar noga (alla de grafiska bladen kräver sin tid och en noggrann blick) ser att döden träder fram med sitt läskiga anlete. På marken vilar dessutom en dödskalle, en ödla kryper omkring – ett varsel. Ännu en häst skymtar fram, huvudet är tungt, är den redan förlorad?

Varje verk är knökat

Tanken på döden är en liten utställning. Å andra sidan är de grafiska bladen krävande. Varje verk är knökat med symboltyngda detaljer. Timglas, dödskallar, liemän, fantasidjur med hotfulla käftar. Inte sällan är oroande ordspråk inristade, konstateranden som påtalar att döden kommer att komma. Och den är lika för alla. Det understryker inte minst Jaques de Gheyns Vanitasallegori där både drängen och kungen är porträtterade strax bakom de utposterade skeletten i förgrunden. En rund pojke blåser såpbubblor, livet är skört som bubbla och närhelst kan det spricka.

Riktigt otäck och fascinerande är också Stefano della Bellas serie om fem etsningar. Döden bär på en ung kvinna, döden bär på en gammal man, döden sitter till häst, döden bär på ett barn och också på en nyfödd. Döden är mager med svarta ögonhålor och gapande mun – som i ett evigt skrik – med utstickande revben. Hens offer är hjälplösa, utan möjlighet att undkomma. I bakgrunden syns ännu ett skelett bära bort en död, en storm, en dödskalle som håller timglaset…

Ta hand om din tid

Jag tycker bäst om etsningarna. Magnus Wallin (f 1965) talar till oss ur samtiden, om samtiden. Om samhällets makt över våra kroppar, om våra kroppar som fragmenterande och våra organ som möjliga att riva loss och ersätta. Verket är effektfullt, men också så obehagligt att jag har svårt att stanna i det. 

Utställningens intention är detsamma som verkens budskap. Kom ihåg att du är dödlig. Begrip det! Ta hand om din tid. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.