Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Ingen gillar en kacklare

GP:s krönikör Kajsa Bergström Feiff tycker att samtidens krav på genuina, äkta samtal och fokus på att lyssna på sig själv sätter käppar i hjulet för den minst lika viktiga sociala funktionen: kallpratet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har alltid varit lika delar skrämd som imponerad av människor som vägrar kallprata. Av deras orädda inställning till dålig stämning – min egen tillvaros permanenta monster under sängen. Somliga tar det längre än att inte delta – jag har blivit bryskt avfärdad med ett ”jag tror inte på kallprat” när jag artigt försökt starta en konversation genom att prata om vädret. Men jag hade inte sinnesnärvaro nog för att bli arg, för innerst inne vet jag ju ändå att det är lite fult att kallprata.

LÄS MER: Därför är det viktigt att småprata

Att använda ord som något slags stoppningsmaterial för att göra det bekvämt för alla inblandade, snarare än för att få något viktigt sagt. Det är bara professionella minglare och gamla tanter som värdesätter förmågan, men i ärlighetens namn tycker de flesta att det är lite fult att mingla och/eller att vara en gammal tant också, så det höjer knappast kallpratets status.

Länge tänkte jag alltså att det var ett sorgligt, men talande karaktärsdrag hos mig själv – mitt nervösa behov av att se till att det aldrig blir helt tyst. Att passa på att introducera människor som inte träffats, skämta om det dåliga automatkaffet eller bonda lite med Tina från ekonomiavdelningen vid skrivaren. Att fylla alla potentiellt dåliga stämningar med ord, på samma vis som man jagar bort mörkrädsla med en ficklampa.

LÄS MER: Fler twitterdrev åt folket

Och samtiden håller med. Ingen gillar en kacklare. Det är insiktsfull tystnad eller äkta samtal vi vill ha nu, som motvikt till sociala medier och jakt på gilla-tryck. Silent retreats poppar upp som svampar runt om i landet och med bas i Malmö tar Navid Modiris nya tysta after work Sverige med storm. (Tänk precis som en vanlig AW, fast utan öl, plockmat, pubrock och småprat.) Chansen att lära känna Tina på ekonomin lite bättre, är visserligen helt obefintlig under en tyst AW, men vem bryr sig om Tina när det viktigaste är att vara äkta? Mindfull. Lära känna sig själv lite bättre. Att rikta blicken inåt, neråt. Mot naveln ungefär.

Hellre en pregnant tystnad än ett artigt småputtrande. Man bör spara på orden och använda endast de som verkligen bär på riktigt innehåll. Den som verkligen vill markera sitt avståndstagande kan alltid kalla det ”skvaller”. Och att ”måttet på en verklig vän är någon man kan vara tyst med” har jag nu hört sägas så många gånger att det i sig nästan kvalar som en kallpratskliché.

LÄS MER: En dystopi på sex ord

Frågan ingen verkar ställa sig är: hur ska man öppna upp för alla dessa efterlängtade äkta samtal? Hur går det till att träffa en annan människa att tala allvar med om man inte får diskutera krukväxter i lunchmatsalen? På vilket sätt är tyst självupptagenhet en bot mot den samtidsnarcissism vi så desperat försöker fly?

Nej, fram för en kallpratets renässans! Kom ihåg: för att få till ett framtida samtal om döden, livet eller konsten finns det ibland ingen bättre öppning än ett trivsamt ”Vilket väder vi har, du.”