Den självbiografiska seriefiguren Rocky kom till efter att Kellerman fått sparken som skämttecknare för porrtidningen Aktuell rapport, blivit dumpat av sin flickvän och utkastad från ännu en andrahandslägenhet. Den första Rocky-strippen publicerades i Metro 1998 och sedan dess har Martin Kellerman haft ett vakande öga på sin omgivning och sin samtid. Med den avslutande samlingen Rocky Vol 34: ”Rocky stämplar ut” lämnar en generations främsta observationskomiker ritbordet.
Under 1990-talet satte TV-serien Seinfeld en ny standard i att paketera vardagshändelser som spetsig allmängiltig humor med sin programförklaring om ”a show about nothing” och ”no hugging, no learning”. Många är de som försökt återupprepa och göra något eget av Seinfelds träffsäkra ton. Få har lyckats så bra som Martin Kellerman. Det som vid en första åsyn ter sig som ytligt skitsnack har när det passerat hans filter omvandlats till vardagsfilosofiska utspel om allt mellan himmel och Kellerman. Trots att Rocky och hans vänner rört sig i en liten värld som till stor del kretsat kring Södermalm, hiphop-musik och en god portion manlig vänskap har där alltid funnits en kärna i att plocka fram det bästa och värsta i den moderna människans förmåga och oförmåga att hitta sin plats i samtiden.
Den kärnan har varit genomgående under seriens 20 år långa livstid, så även i denna sista del. Genom sig själv och sina vänner som central utgångspunkt behandlas det stora och det lilla i världen och livet med samma aktning eller vanvördnad. Att Rocky inte vet vad han ska göra med sin framtid kan framstå som precis lika jobbigt som det faktum att det inte längre finns nya avsnitt av en favoritserie på Netflix. Rocky är fortfarande singel även om det verkar bekymra honom mindre än tidigare i livet, har samma intressen och vänner.
Däremot har stadsmiljön de senaste åren mer och mer ersatts av det torp Rocky hyr tillsammans med några vänner. Miljöombytet har viss effekt på innehållet och de funderingar som lyfts upp. På torpet framför elden blir tankarna och samtalen oftare av en mer existentiell karaktär, utan att tappa farten eller tonen. Exempelvis landar en utläggning tillsammans med vännen Igge om huruvida det finns människor som verkligen bryr sig om en i att Facebook-grundaren Mark Zuckerberg i alla fall är omättligt intresserad av varenda tråkig detalj av ens liv.
Som samtidsskildrare över tid förtjänar Martin Kellerman ett särskilt omnämnande i sammanhanget. För oss som kunnat identifierat oss med den tecknade jycken har Rocky fungerat som en kulturell kompass genom 2000-talets start. Att förlora den blick som ser ängsligheten i det enkla är en förlust för vilket kulturlandskap som helst. Att Rockys avsked till offentligen inte ackompanjeras av de stora stråkarnas orkester känns därför både självklart och ärligt. Han ligger på en äng och filosoferar kring #metoo och de senaste turerna kring svenska akademin för att på sedvanligt manér glida över till sig själv, jagets eventuella storhet och dess självklara tillkortakommanden.
No hugging, no learning.
