Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sympatisörer av segertippade Bharatiya Janata Party (BJP) bär masker med Indiens premiärminister Narendra Modis ansikte under ett valmöte. Bild: Rajesh Kumar Singh

Indiens filmindustri producerar hatpropaganda

Hynek Pallas om hur Bollywood öppet stödjer Indiens hindunationalism med antimuslimska filmer: "Kan riva upp samhällets sociala väv".

När det indiska regeringspartiet Bharatiya Janata Party – det konservativa hindunationalistiska folkpartiet, BJP – satt vid makten första gången för 15 år sedan arbetade jag med en filmkritiker från Goa. Vi satt i en asiatisk filmfestivaljury tillsammans, och min kollega beklagade sig över hur västerländska kritiker hade en naiv blick på filmindustrin i länder som Indien. ”Ni känner till Satyajit Ray för att han gillade europeiska regissörer och ni tycker Bollywood är kitschigt och gulligt. Aldrig att ni gräver längre i vad dagens filmer förmedlar”.

Men att gräva bortom Satyajit Ray (vars Apu-trilogi tog filmvärlden med storm på 1950-talet) är inte alltid lätt. Modern indisk film dyker möjligen upp på svenska biografer när ”Monsunbröllop”-regissören Mira Nair spelar in något. Fast hon lever sedan länge inte i landet. Indiska filmfestivaler hålls sporadiskt, och ofta i samarbete med ambassader som inte är intresserade av att kritiker ska skrapa bortom ytan. För skulle det ske inför det pågående indiska parlamentsvalet som avslutas den 19 maj, då skulle det visa en besvärande utveckling i världens största filmindustri.

Utvecklingen är inte helt olik kinesiska filmens oblyga propaganda. En konsekvens av att president Xi Jinping och kommunistpartiet sedan 2014 satsar hårt och globalt på ”mjuk makt”. Spelfilmer följer landets nykoloniala ambitioner. Samtidigt får Kinas behandling av muslimer i provinsen Xinjiang – miljoner har placerats i ”omskolningsläger” – allt större uppmärksamhet.

Desto mer uppseendeväckande att den indiska filmens syn på muslimer flyger under radarn.

Bharatiya Janata Party, BJP, som grundades 1980, vann egen majoritet 2014. På många sätt en jordskredsseger baserad på röster från det hinditalande centrala och norra Indien. Då var även internationell finanspress imponerad av hur premiärminister Narendra Modi förenade hindunationalism och löften om ett sydkoreanskt ekonomiskt under. Sedan dess har partiet allt mer betonat religiös nationalism i politiken – med udden mot landets övriga grupper. Time magazine sammanfattade utvecklingen på förra veckans omslag där texten under Modis porträtt löd "India's divider in chief".

Om ”mångkultur” väcker känslor i Sverige, så är det en västanfläkt mot den indiska situationen.

En söndring som skördar offer. Lynchningar av daliter och muslimer har ökat under BJPs styre. Den stridbara journalisten Rana Ayyub har visat hur BJP-politiker hetsade i de antimuslimska pogromer som 2002 ledde till tusen döda i delstaten Gujarat, som då lydde under Modi. På Al Jazeeras sajt (12/5) skriver Ayyub nu om hur Bollywood öppet stödjer BJPs hindunationalism och gör propagandistiska antimuslimska filmer som glorifierar Narendra Modi.

I vintras släpptes till exempel Aditya Dhars ”Uri: the surgical strike” som dramatiserar terroristgruppen Jaish-e-Muhammads attack på en indisk armébas i delstaten Jammu och Kashmir 2016. Det räcker att leta upp trailern för att förstå hur tungt hindunationalistiskt narrativet är, att det är ett hjälteporträtt av Modi – och hur filmen rättfärdigar hämnd på muslimer.

Bollywoods stjärnsystem trumfar Hollywoods. Narrativ som i ”Uri: the surgical strike” (som snabbt blev en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin i Indien) är illa nog. Men när superstjärnor tar parti blir läget särskilt allvarligt. Ayyub uppmärksammar den intervju som skådespelaren Akshay Kumar gjorde med Modi i april. Den sändes på alla stora tv-kanaler. Intervjun skulle vara ”apolitisk”, varpå herrarna mös och skojade. Vilket, givet att föremålet är den sittande premiärministern i ett land med stora politiska, ekonomiska och sociala problem, förstås blir reklam.

Så släppte Kumar också filmen ”Kesari” i mars. Titeln betyder saffran, färgen som associeras med BJP. I en saffransfärgad turban slaktar Kumar muslimska horder i slaget vid Saragarhi 1897. Jag förstod min indiske kollega bättre när jag suttit igenom ”Kesari”. Jag har sett och skrivit om många grova stereotyper i Hollywood. Ingen av dem når upp till dessa fanatiska, sabelkroksviftande massor.

Om ”mångkultur” väcker känslor i Sverige, så är det en västanfläkt mot den indiska situationen. Oron för vad som sker när världshistoriens största demokratiska val avslutas – landet har 900 miljoner röstberättigade – är därför stor. ”Is India's melting pot boiling over” skriver tankesmedjan Carnegie och pekar på risken för att BJP kan riva upp samhällets sociala väv. Något som indisk filmindustri just nu aktivt bidrar till.

Så nog fanns det fog för min asiatiska kollegas syrliga ord om hycklande kulturkritiker i väst. Vi oroar oss för islamofobi och hyllar framgångsrika superhjältefilmer som politiskt relevanta om huvudpersonen görs av en kvinna eller en svart person. Samtidigt ignorerar vi alla när världens folkrikaste nationer producerar framgångsrik hatpropaganda som inte står Leni Riefenstahl efter.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.