Jag satt i min Bode-pyjamas, drack en Sazerac och tittade på Lindsay Andersons ”O Lucky Man”. Filmen, löst baserad på Voltaires ”Candide”, handlar om den godtrogne Mick Travis öden och äventyr som kringresande kaffeförsäljare i ett hyperkommersiellt framtida landskap. Det något surrealistiska mästerverket fick mig att fnissa lätt över den samtid vi lever i. Filmen återspeglar exakt den mentalitet vi badar i i dag. Ditt värde mäts i antalet följare, kommersiella samarbeten är status och din lunchtallrik är värd sin vikt i likes. Detta i kombination med en förlamande moralism har lamslagit och fördummat en hel värld. Och ingen vågar säga sin hjärtas sanna mening då cancel-schavotten och #BeKind-rörelsen ständigt är nära. Att vara kommersiell och intetsägande är helt enkelt hippt. Du ska likt Mick ”sell, sell, sell everything you stand for”, som Alain Price sjunger i ledmotivet till filmen.
Filmen är slut. Jag lämnar Eames-fåtöljen. Lindsay Andersons samhällskritik och Micks, spelad av briljante Malcolm McDowell, maniska uppsyn får mig att tänka på en person från ett annat skede av mitt liv och jag applicerar något i bluetooth-systemet som inte nått trumhinnorna på länge. ”Disease inside” från Broder Daniels första skiva ”Saturday Night Engine” spelas och jag slungas tillbaka till en helt annan tid – mitt Göteborg på slutet av 1990-talet och nollnolltalet. Tidsandan var en motsatt. Du skulle inte sälja din själ. Du skulle inte inleda din mening med ”I samarbete med…”. Och ingen ville veta var du hade köpt din Comme des Garçons-tröja.
Stockholm var en provinsiell filial som producerade PR-människor, Max Martin-slingor och politiskt korrekt P3-pop.
Integritet och oberoende var något attraktivt. Indie var det som var hippt. En Benjamin Ingrosso hade genast hängts upp i Poseidon iförd endast sin påfallande rika kroppsbehåring och lite tjära. Det var till och med så att Ebba von Sydow skrev om tunna, blodfattiga poppojkar i den perifera tidningen Groove i stället för att som nu marknadsföra fryst soppa och köttbullar i en livesändning på Instagram. Ja, det var som sagt en annan tid.
Så, den här texten är för kidsen därute. Jag vill inte att den unga Justin Bieber/Benjamin Ingrosso-generationen ska växa upp och tro att all musik eller social interaktion har handlat om att kränga läppstift, tyngdtäcken eller hashtagga samarbeten med ett kommersiellt alternativ till mjölk. Det fanns nämligen en generation som inte sålde sig. Som i stället gjorde karriär genom att värna oberoendet och låta musiken bära fram texter som stod för något mer än en lunchsmörgås på SJ eller en cover i ”Så mycket bättre”.
Det skedde i en tid då huvudstaden i Sverige var Göteborg. Stockholm var en provinsiell filial som producerade PR-människor, Max Martin-slingor och politiskt korrekt P3-pop. Göteborg var motpolen. En stad som fostrade oförutsägbara konstnärer som svävade över allt och alla. Men det kom inte underifrån som något slags politisk revolution. Konsten, med tydlig existentiell och värdeskeptisk, nära uppgiven, stämning, kom från ett lika oförutsägbart håll – nämligen från medel- och överklassen.
Jag träffade symbolen för motståndet, Henrik Berggren, på 1990-talet då vi båda gick på Göteborgs Högre Samskola, en privatskola i den östra delen av stan. Jag var klädd i vita Lacoste-glasögon, vit Lacoste-piké och vita Lacoste-byxor. Han var helt klädd i svart och bar slokhatt. Vi såg ut som ett parti schack där vi stod i korridoren. Vårt möte var lika innerligt som långvarigt. Jag undrade om han visste var sal 61 låg och han svarade att han inte hade en aning. Det skulle dröja sex år innan vi pratades vid igen.
Jag vågar påstå att ingen plats i världen, sett ur ett musikaliskt perspektiv, var så intressant som Göteborg under dessa år.
Henrik Berggren blev stjärna i Broder Daniel. Jag blev stjärna på Nöjesguiden. Tusentals sminkade fans följde Henrik vart han än gick. Hundratals brev skrevs om att han räddat tonårsliv. Jag satt samtidigt på Nöjesguidens kontor och tog emot journaliststudenter som ville göra specialarbeten om mig. Nere på deras skola hade en kurs mitt namn som tema. Klimatet var högt i tak. Vi var bägge fria i vårt sätt att uttrycka oss och det fanns ingen censur eller Twitter eller woke-armé ute efter att rätta in någon i ledet. Det var en tid för konstnärer. Inte som nu där det moralistiska och livrädda klimatet får människor som Sven Anders Johansson att skriva böcker med alarmerande titlar som ”Litteraturens slut”. Inte som nu där namnet på en sal på Konstfack är viktigare än konsten. Inte som nu där SVT bestämmer exakt hur musik ska definieras via en Björkman som håller ett väldresserat startfält i koppel likt föreståndaren för en kennel. Och om du har sagt, gjort, känt till något moraliskt tvivelaktigt blir du för evigt stoppad av en musikläggare med dålig andedräkt och osäker anställning på P3.
Men på vår tid fanns inte censur. Friheten var total.
Henrik Berggrens motsvarighet till en styrd Mello-akt så kastrerad att barnvänliga Grotesco anses subversiva var att köra introt till ”Underground”, älska med en lila fjäderboa och sedan ramla ner från scenen och inte dyka upp förrän ett par veckor senare. Broder Daniel kunde leverera en elektrisk stämning som inget annat band eller så slutade allt i ett formidabelt kaos med droger och polis efter en spelning på Kompaniet på Kungsgatan. I intervjusituation fanns möjligheten att han bara satt tyst och funderade på en fråga ställd av en journalist där svaret slutligen blev… ”Vad ska jag med en banan till?”. Så var det då. Inget manus. Allt kunde hända. Henrik kunde svara något absurt eller dra paralleller mellan ”Madame Bovary” och hans eget liv (hans inre kamp och uppgörelse med medelklassen och borgerligheten var grunden till hela Broder Daniel). Där låg spänningen. Nuförtiden är allt kontrollerat av nio kommunikationsbyråer och fyra advokatfirmor som drar allt genom ett politiskt korrekt filter. När allt är clearat får artisten grönt ljus att öppna munnen.
Men Göteborg handlade inte bara om Henrik Berggren. Jag vågar påstå att ingen plats i världen, sett ur ett musikaliskt perspektiv, var så intressant som Göteborg under dessa år. Ingen musik var så ren, direkt, kompromisslös – och vågar jag säga intellektuell? – som musik från Göteborg. Broder Daniel. The Tough Alliance. Embassy. Boys. Tillmanns. Franke. Bad Cash Quartet. Honey is cool. The Knife. Silverbullit. Joel Alme. Studio. JJ. Air France. Band vars integritet motsvarar det totala värdet kanel-shots sålt på Riche en varm sommar.
Ni ska se tillbaka på denna unika tid i Göteborg som inspiration och energi. Den kommer inte tillbaka.
Jag blev först att skriva om dessa varelser och tillsammans bildade vi ett hov på slottet Jazzhuset som inte sett en motsvarighet sedan Tony Wilsons Manchester. Vi levde ett 24 Hour Party People-liv med ännu fler och bättre band än Manchester. Ingen tänkte på karriär likt någon Eric Saade. Banden brände sina mikrofoner i bägge ändar och kvar finns nu ingenting. För i nuvarande musikscen 2021 syns inte ett spår. Indie-scenen är död. Göteborg har gått tillbaka till att vara lätt efter och bakåtsträvande. Och i Stockholm dansar Ebba Busch med influencers till musik kontrollerad och paketerad av en Idol-jury. Då ville alla vara en Henrik Berggren. Nu? En influencer.
Men när och var skedde paradigmskiftet till det så diametralt annorlunda klimat vi har i dag? Ja, det är svårt att säga, men för mig introducerades det hyperkommersiella klimatet på bästa sändningstid i en tv-kanal nära dig. Platsen var TV4:s morgonsoffa och tiden var den 29 december 2009. Jag hade just skrivit den första artikeln om Pelle Hellström eller Nordpolen som han kallade sitt konstnärliga värv. Intervjun klädde hela förstasidan på Svenska Dagbladet Kultur och hans singel ”Skimret” slog ner som en bomb. Pelle blev snart inbjuden till TV4 och skulle intervjuas av Jenny Strömstedt. Detta blev ett möte där den gamla världen av integritet och kvalitet mötte den nya tidens kommers och löpande band-journalistisk.
Det hela utvecklades till en Tinder-dejt från helvetet. En artist från Broder Daniel- och Tough Alliance-skolan mötte en journalist med intresse av att dricka rosévin insvept i en filt på Dalarö. Dålig stämning, frustration och en veritabel kulturkrock rann i Jennys ansikte när hon förtvivlat försöker få en principfast Nordpolen att förstå att man måste sälja sin skiva och sälja sin person. ”Sell, sell, sell…” från Alain Price och O Lucky Man ringer återigen i mitt huvud.
Så, kids. Ni ska se tillbaka på denna unika tid i Göteborg som inspiration och energi. Den kommer inte tillbaka. Men den kan stå som mall för ett fritt konstnärligt klimat utan moralism eller censur. Yttrandefriheten och det fria konstnärliga uttrycket var intakt. Följaktligen frodades människor och liv. Göteborg blomstrade och det fanns en stolthet som gav synergieffekter för övriga delar av staden. Men som vi kan se i dag kan det enkelt tas ifrån oss. Taket har sänkts till farliga nivåer. Konsten är tyst eller undfallande. Rädsla är vår tids egentliga pandemi. Och när vi nu står i vår fattiga nutid och jämför med tidigare kulturella epoker blir detta smärtsamt påtagligt. Jag är bara glad att jag hade en drink och Lindsay Anderson som följeslagare när insikten slog mig. Andra kanske inte är lika lyckliga.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
