Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

GP:s teaterkritiker och f.d kulturchef Tomas Forser avled under måndagen.
GP:s teaterkritiker och f.d kulturchef Tomas Forser avled under måndagen.

In memoriam: Tomas Forser bubblade av ordeufori

GP:s förre kulturchef Tomas Forser har gått bort. Mikael Löfgren – som nyss sammanställt fem decennier av litteraturprofessorn och kritikerns dagspresskritik – skriver om hans liv och gärning.

Vi hade just färdigställt urvalet av hans dagspresskritik från fem decennier, när jag nås av budet om Tomas Forsers bortgång. Det var inte oväntat. Sedan i somras har vi vetat att hans dagar var räknade. Och ändå så chockartat.

I samband med pensioneringen 2008 förärades litteraturprofessor Forser en festskrift. Redaktörerna Åsa Arping och Mats Jansson gav boken titeln ”Kritikens dimensioner”. Det var en sällsynt välfunnen rubrik. Inte bara för dess eleganta anspelning på ”Textens dimensioner” av Kurt Aspelin, Tomas legendariske lärare som blev hans kollega och vän. Om något kännetecknar Tomas skriftställarskap är det bredden och djupet i hans kritiska verksamhet. Han själv brukade hänvisa till ordets rötter i det grekiska verbet krinein, som betyder att urskilja, se nyanser, göra distinktioner. Denna strävan att se och göra seende löper som en röd tråd genom hans publicistik, oavsett om genren är doktorsavhandling, teaterkritik, litteraturhistoria, humanioradebatt eller samtidspolemik. Det var inte främst en fråga om att yttra sig i många genrer. För Tomas handlade kritik om att avsiktligt kliva över de gränser som den akademiska och mediala arbetsdelningen sätter för intellektuellt arbete. Lika litet som för Aspelin kunde humaniora för Tomas reduceras till en exklusiv akademisk aktivitet. För att bli meningsfull måste humanistisk forskning och kritik av konstarterna stå i livgivande kontakt med varandra och med humanismen som livshållning, människans kamp för värdighet och frihet.

Tomas hade påfallande lätt för att entusiasmeras, oavsett om föremålet var en lärd studie i rysk avantgardekonst, en nyskapande klassikertolkning eller en fotbollsmatch på tv.

Lika litet som han någonsin var enbart ”litteraturprofessor”, var Forser ”pensionsfärdig” när staten stämplade ut honom som sådan. Mycket riktigt snarare ökade hans produktivitet under det senaste decenniet.

Tomas Forser var moralist. Ordet kan förefalla passa dåligt på en kulturradikal. Men på ett fundamentalt plan är det en relevant beteckning. Hans publicistik, men också hans gärning som lärare och teaterman, präglas av ansvar i ordets dubbla betydelse av ”att gå i svaromål”: att ta ansvar för sina ord och handlingar, och att besvara den som frågar eller ifrågasätter. Det är en hållning som utmärker varje ”public intellectual” som vill göra skillnad i en kritisk offentlighet. Det är en hållning som utmärkte Tomas Forser.

Som moralist fanns inget surmulet över honom. Nästan aldrig gnällde han över sedernas och ungdomens förflackning. Tvärtom slog han gång på gång fast att det inte var bättre förr. Det hindrade honom inte från att i skarpa ordalag kritisera urspårad modernitet och djupnande klassklyftor. När han i början av 1990-talet av tidningen Expressen fick enkätfrågan om vänsterpartiet behövdes, svarade han nej, ”inte i dess nuvarande form”. Och tillade:

”Däremot behövs ett vänsterparti, och alla de som är gratismodiga i dag och flabbar ’vad var det vi sa’ kommer att få bita sig i tungan. Klassmotsättningarna ökar ju i accelererande fart och ett vänsterparti radikalt även i relation till sin historia vore väldigt utvecklingsbart. Bara en idiot kan vara lättsinnig inför historien och den som klamrar sig fast vid en gammal analysmodell är blind och förstockad.”

Tomas hade påfallande lätt för att entusiasmeras, oavsett om föremålet var en lärd studie i rysk avantgardekonst, en nyskapande klassikertolkning eller en fotbollsmatch på tv. I synnerhet teatern spelade en central roll i Tomas liv: inte enbart som scen för pjäser och skådespelare, utan också (tror jag) för den egna själens obelysta scenerier och outsagda repliker.

Detta kom till uttryck i den formuleringsglädje och språkliga precision som skådespelarnas arbete på scenen utlöste hos Tomas. Bättre än någon annan teaterkritiker förmådde han levandegöra vad en skådespelare gör när hen spelar teater. Men undret skedde inte bara där. Också när han samtalade och undervisade bubblade ordeuforin upp. Tomas pratade inte, han avsmakade orden innan han släppte dem ifrån sig, medveten om att önskad effekt på lyssnaren krävde deras perfekta ciselering.

Det kan te sig som en paradox att denna verbala virtuositet lät sig förenas med en stil som inte med den bästa vilja i världen kan karakteriseras som lössläppt. Forsers språk var tyglat som en dressyrhäst. Varje hov på rätt ställe, inte ett felsteg och naturligtvis inga onödiga galoppsprång i pur glädje över hägrande grönbete. Ledstjärnorna hette klarhet och ekonomi, i betydelsen hushållning med knappa resurser. Det politiskt-polemiska 60-tal som var hans danande miljö satte sina spår.

Tomas nyfikenhet och arbetskapacitet förde honom till många sammanhang.

En intressant egenhet hos Tomas var den nyfikenhet med vilken han närmade sig sina föregångare. I sin jakt på en humaniora som på ett relevant sätt svarar mot en radikal humanism och en rimlig livs- och samhällssyn, nöjde han sig inte med att hänvisa till traditionen, han arbetade sig igenom den. I sitt sökande efter inspiration och gensagor riktade Tomas sitt kritiska ljus inte bara mot historien utan också mot de erfarenheter och den litteratur som klassamhället och patriarkatet förvisar till periferin: arbetarna, kvinnorna, barnen.

Tomas nyfikenhet och arbetskapacitet förde honom till många sammanhang. Mötet med Kurt Aspelin var avgörande för att litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg blev hans arbetsplats, som han ständigt återvände till efter utflykter i pressens eller teaterns värld. Under några år i mitten av 1970-talet var Tomas en av redaktörerna för Ord & Bild, en storhetstid för kulturtidskriften. I den nya kulturpolitikens anda var han en av initiativtagarna till att en kulturvetarutbildning installerades vid Göteborgs universitet.

Mötet med regissören Peter Oskarson beskrev Tomas själv som livsavgörande. Dennes uppsättning av Brechts ”Galilei” på Angereds teater följde han på nära håll, vilket resulterade i en bok. Några år senare författade Oskarson och Forser tillsammans med regissören Ragnar Lyth det ”Manifest”, som föreslog en helt ny konstnärlig inriktning av Göteborgs stadsteater. Förslaget föll efter våldsamt motstånd från samhälls- och teaterbevarande krafter både utanför och innanför teatern. Som dramaturg fortsatte Forser samarbetet med Oskarson, bl a i en hyllad uppsättning 2015 av Goethes ”Faust” på Folkteatern i Gävle.

Tomas Forsers publicistiska verksamhet spände alltså över vida fält. Många av sina aktiviteter såg han till att dokumentera i bokform - med ett undantag: dagspresskritiken. Sedan slutet av 1960-talet var Forser en flitig medarbetare i de flesta av landets stora och inte så få av våra mindre tidningar. 2002 utgav Forser sin uppmärksammade analys och historieskrivning av det senaste seklets litteraturkritik, ”Kritik av kritiken”. Där gav han många kommenterade prov på vad föregångare och kolleger åstadkommit i genren.

Just som det äntligen var dags att presentera ett urval av Tomas Forsers egen kritik, gick han ur tiden.

Mikael Löfgren är författare och kritiker, verksam vid Nätverkstan i Göteborg och redaktör för boken ”Kritik och ansvar”, där Tomas Forser dagspresskritik sammanställts. Den utkommer på Bokförlaget Korpen inom några veckor.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.