Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Illavarslande när ministern betonar tillväxt mer än pluralism

Det är bra att Cecilia Magnusson vill diskutera kulturpolitik, dessvärre är hon rätt ensam om det bland Alliansens politiker.

När folkpartisten Christer Nylander hoppade av kulturutskottet förra året var han tydlig med orsakerna. I en intervju med SVT konstaterade han att ”Allians­regeringen borde ha en mycket mer offensiv kulturpolitik. Man måste se att det är viktigt i globaliseringens tidevarv att ha ett starkt kulturliv.” När inte ens Allians­kolleger trots intensiva närstudier i kultur­utskottet lyckas identifiera den nya och moderna kulturpolitiken, som Magnusson är stolt över, borde det stämma till viss eftertanke.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Problemet med den argumentation som Cecilia Magnusson och kulturministern ofta artikulerar är att de väljer att titta bort från hur det faktiskt ser ut.

Magnusson säger ingenting om prestigeprojektet Kultur­arvs­lyftet. Fullt begripligt med tanke på att det är ett misslyckande som ingen vill ta ansvar för. 800 miljoner under tre år har blivit i stort sett ingenting. Och samtidigt problematiskt. Varför gick det snett? Vilka slutsatser har dragits? Hur ska en upprepning undvikas?

Cecilia Magnusson har av allt att döma inte läst utvärderingen av Skapande skola-projektet. Hade hon gjort det hade hon noterat att de många miljonerna som satsas i allt väsentligt kommer barn i fungerande skolor till del. Om grundtanken med Skapande skola var att förstärka klyftor och fördela resurser till redan välfungerande skolor är satsningen givetvis en stor framgång. Om inte borde slutsatserna från Myndigheten för kulturanalys bidra till en något större ödmjukhet.

Samverkansmodellen har lett till att kulturen tar mer plats i samhället, konstaterar Magnusson utan att ge ett enda exempel. Pratar man runt med dem som jobbar med kultur i olika regioner är entusiasmen inte lika omfattande.

Så var brister det? En förklaring finns i Lena Adelsohn Liljeroths kulturpolitiska credo uttryckt på ministerns hemsida. Där avger hon sin programförklaring. ”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” Kulturen som tillväxtfaktor. Det är klart att det blir helt obegripligt med graffitimålande konst­närer, kulturtidskrifter som ägnar sig åt samhällskritik för en kulturminister som hellre vill vara näringsminister.

Här finns inga tankar om kulturens betydelse för att stärka demokratin, för att värna det pluralistiska samtalet, att på allvar skapa förutsättningar för att så många människor som möjligt ska kunna ta del av konsten. Det är illavarslande.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.