Kenan Malik
Kenan Malik Bild: Elisabeth Alvenby

Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser

Under februari har kvaliteten på debatten om identitetspolitiken diskuterats på Sveriges kultursidor av bland andra Malte Persson och Håkan Lindgren, med författaren Kenan Malik som ofta återkommande referens i samtalet. För GP lägger nu Kenan Malik själv ut orden kring hur identitetspolitiken undergräver upplysningsidealens grundverk.

ANNONS
|

Identitetspolitik. Det har blivit en av de frågor som präglar vår tid allra mest och en avgörande skiljelinje i nutida politik. Vissa ser identitetspolitiken som ett omistligt inslag i kampen för kvinnors eller minoritetsgruppers rättigheter. Andra menar att det är ett synsätt som leder till söndring, att det har skapat ett mer uppdelat samhälle och bidragit till att underblåsa populismens framväxt.

Identitetspolitiken bygger på tanken att människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i. Våra identiteter har naturligtvis väldigt stor betydelse. De ger oss en föreställning om oss själva, om vår plats i världen och om vår relation till andra människor. Men förhållandet mellan identitet och politik är inte så okomplicerat.

ANNONS

Politik är ett verktyg, eller borde åtminstone vara det, för att ta oss bortom den snäva känsla av identitet som vi alla får genom de specifika omständigheterna för våra liv och just våra personliga erfarenheter. När jag var tonåring drogs jag till politiken på grund av mina upplevelser av rasism. Men samtidigt som det var rasismen som lockade mig till politiken, så var det politiken som hjälpte mig att se längre än till rasismens snäva gränser. Så småningom lärde jag mig att ett rättvist samhälle inte bara handlade om att protestera mot de orättvisor som drabbade just mig, och att en människas hudfärg, etnicitet och kultur inte säger något om giltigheten i hans eller hennes politiska uppfattning. Genom politiken kom jag i kontakt med upplysningens idéer och föreställningarna om en enda mänsklighet och universella rättigheter. Framför allt upptäckte jag att jag ofta kände mer solidaritet och hade mer gemensamt med personer som hade en annan etnicitet eller kultur än jag men som delade mina politiska värderingar, än med personer som hade samma etnicitet och kultur som jag men inte samma politiska visioner.

Politiken förstärkte alltså inte min identitet, utan hjälpte mig att nå bortom den. Men om jag hade vuxit upp i dag skulle min politiska skolning blivit mycket mer begränsad. De identiteter som människor numera anammar är mycket snävare. Och politiken hjälper oss inte att ta oss bortom våra snäva identiteter utan har tvärtom kommit att definieras av dem. I dag gör vi inte världen begriplig genom att tala om ”liberaler”, ”konservativa” eller ”socialister”, utan om ”muslimer”, ”amerikaner” och ”vita”.

ANNONS

Identitetspolitiken kommer från den reaktionära högern

För att förstå den här glidningen måste vi titta på identitetspolitikens historia. I dag betraktas identitetspolitik som något som är typiskt för vänstern. Men dess rötter finns inte inom vänstern utan i den reaktionära högern. Den ursprungliga identitetspolitiken var lika med rasism och nationalism, och den utvecklades ur motupplysningen. Dessa tidiga kritiker av upplysningen motsatte sig tanken på universella mänskliga värden och betonade i stället partikulära värden som tar sig uttryck i gruppidentiteter.

Reaktionärerna stod alltså för en partikularistisk åskådning, medan de radikala, de som motsatte sig ojämlikhet och förtryck, utgick från universella rättigheter. Denna universalism var drivkraften för de stora radikala rörelser som har format den moderna världen: allt från den antikoloniala kampen och rörelsen för kvinnlig rösträtt till striden för HBTQ-rättigheter.

Skillnaden mellan radikala och reaktionära politiska uppfattningar förändrades under årtiondena efter andra världskriget. I efterdyningarna av nazismen och förintelsen blev det mycket mindre accepterat med öppen rasism. Men en ny form av identitetspolitik började växa fram – och den var ett vapen som inte höjdes till försvar för rasism och nationalism, utan riktades mot förtryck. På 1960-talet dök det upp nya rörelser som var missnöjda med vänsterns oförmåga att ta kampen mot rasism, kvinnoförtryck och homofobi på allvar. Rörelsen för svartas rättigheter i USA fick särskilt stort inflytande med sina idéer om identitet och självorganisation, och den gav många andra grupper en mall för att betrakta samhällsförändring genom de glasögon som utgjordes av deras egna identiteter, mål och ideal.

ANNONS

Kultur istället för klass

På sextiotalet var identitetspolitiken ett sätt att stå upp mot förtryck, och den hängde ihop med arbete för samhällsförändring. Men en viktig utveckling under de senaste årtiondena är att allt fler har tappat tron på själva idén om att förändra samhället. Den gamla skiljelinjen mellan ”vänster” och ”höger” har blivit mindre meningsfull. Arbetarklassen och de radikala samhällsrörelserna har förlorat mycket av sin ekonomiska och politiska makt. Begreppet ”klass” har mist sin centrala ställning i den europeiska politiken, både som politisk kategori och som markör för social identitet. I stället har ”kultur” fått en allt viktigare roll som det raster genom vilket människor uppfattar sociala skillnader.

Det här har lett till att synliggörandet av identiteter inte längre är ett verktyg för samhällsförändring, utan det har blivit ett mål i sig. Och såväl minoritetsgrupper som arbetarklassen har kommit att beskriva sig själva med identitetspolitikens språk.

På 1970-talet betraktades minoriteter som en central del av arbetarklassen. I Storbritannien, Frankrike och många andra länder stod invandrade arbetare i spetsen för stora strejker och bidrog till att stärka fackföreningsrörelsen. I dag betraktar man minoriteter som hemmahörande i klasslösa grupper, och de definieras för det mesta av etnicitet, religion eller kultur.

Samtidigt som minoritetsgrupperna blev klasslösa blev arbetarklassen rasifierad. När debattörer pratar om arbetarklassen pratar de, för det första, nästan alltid om ”den vita arbetarklassen”. För det andra har många vita arbetare kommit att se sin klassidentitet nästan som en rasidentitet.

ANNONS

Dagens identitetspolitik möjliggör rasistiska rörelser

Marginaliseringen av delar av arbetarklassen har huvudsakligen ekonomiska och politiska orsaker. Men många har kommit att betrakta den marginaliseringen i första hand som en kulturell förlust. Även de har tillgripit identitetspolitikens språk för att uttrycka sitt missnöje. Men då handlar det inte om vänsterns identitetspolitik. Här är det fråga om högerns identitetspolitik, det vill säga nationalism och främlingshat, den identitetspolitik som ger näring åt de populistiska rörelser som har lockat till sig så många människor. Därav uppsvinget för invandringskritiska, islamofobiska rörelser på båda sidor om Atlanten, och den växande populariteten för gestalter och partier som Donald Trump och Sverigedemokraterna. Det beror inte på att väljare som stöder den typen av politiker och partier nödvändigtvis är rasister. Snarare beror det på att identitetspolitikens språk är det enda språk de har för att uttrycka sitt missnöje. Den yttersta förlängningen av identitetspolitiken är att den gör det möjligt för rasismen att uppträda i en ny skepnad, nämligen som vit identitetspolitik.

Identitetspolitikens kritiker har rätt i att den bidrar till att skapa ett mer splittrat samhälle, ett samhälle präglat av grupptillhörighet. Däremot har många fel när de menar att det enda sättet att stoppa Trump, Le Pen, AfD och SD och deras gelikar är att strama åt invandringen och strunta i att minoriteter blir diskriminerade eller till och med underblåsa sådan diskriminering. Den strategin bekräftar bara föreställningen om att populisterna hade rätt hela tiden och späder på föraktet för konventionella politiker. Och eftersom den typen av politik inte förbättrar arbetarklassväljarnas liv kommer det missnöje som många känner i stället att fördjupas.

ANNONS

Identitetspolitiken är en följd av att de bredare rörelserna för samhällsförändring har brutit samman. Den verkliga utmaning vi står inför är att bygga upp de rörelserna igen, mot identitetspolitikens förespråkare på både höger- och vänsterkanten.

Översättning: Helena Hansson

ANNONS