Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Katarina Frostenson går till hård attack mot Svenska Akademien och de svenska medierna i sin bok "K". Hon hävdar att hon och den så kallade kulturprofilen har utsatts för förtal. Bild: Henrik Montgomery/TT

Mikaela Blomqvist: Ida Ölmedal, du är kulturchef – inte politruk

Sydsvenskans kulturchef skriver att GP:s kritiker Mikaela Blomqvist är omdömeslös som tycker att Katarina Frostensons roman "K" är värdig Augustpriset. Men måste man för den sakens skull publicera privata foton på henne där hon ser ut som en ond Disneyskurk?

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Jag går gärna på fest med Ida Ölmedal – igen

Jag har aldrig skrivit kritik för att bli omtyckt. Tvärtom: för mig har läsandet och skrivandet alltid handlat om att odla ett eget tänkande, bortom samtidens påträngande språk och idéer. Det borde vara en självklarhet. För många av min generations skribenter misstänker jag att det inte är det. Kultursidorna har alltmer börjat handla om att uttrycka rätt åsikt, i singular.

För den som avviker väntar personangrepp, också de allt vanligare i tidningen. I fjol skrev Göteborgs stadsteaters Pontus Stenshäll en upprörd text om vad jag skulle ha sagt om honom på någon fest – i stället för att bemöta något av allt negativt jag har skrivit om hans estetik och ledarskap helt offentligt.

Nu är det Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal som väljer att på sin egen kultursida publicera ett privat foto av mig från Nobelfesten. Bilden är pixlig, klänningen röd, ögonen svarta och onda. Jag ser ut som en Disneyskurk eller en yngre släkting till Jean Claude Arnault. Mitt brott: att jag i min kommentar till Augustprisnomineringarna här i GP skrev att Katarina Frostensons bok ”K” hade förtjänat att nomineras.

LÄS MER: Replik: Problemet med Handke är inte hur han översätts

Ölmedal insinuerar att jag skulle lyfta fram ”K” på uppdrag av Svenska Akademien. Man kan fråga sig om hon har läst den. Tre kollegor i Nobelkommittén som jag skattar mycket högt angrips i boken, om det handlar också de betänkligheter jag har haft mot att berömma den. Samtidigt är den där ändå, impulsen att skriva och tänka fritt oavsett vem jag arbetar för. Frostensons poesi har jag läst med stor behållning i 14 år. Jag kan inte se att de senaste årens händelser skulle ge mig anledning att sluta.

Det är också det som är det verkligt sorgliga med Ölmedals text. För henne är det otänkbart att någon skulle ha ett genuint intresse för litteratur, ett som inte handlar om karriär, pengar eller makt. Denna brist gör det svårt för henne att läsa en bok som ”K” eller att föra fram ett enda sakligt argument emot mig. I stället stampar hon med foten och kräver att jag rättar mig i ledet. Låt mig ödmjukt påminna Ölmedal om att hon är kulturchef, inte politruk.

LÄS MER: Mångförgrenad dikt