Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Idén om livet efter döden förändrade allt

Påsken är återuppståndelsens tid i den kristna tron. Men, frågar sig Mattias Hagberg, vad har föreställningen om livet efter döden egentligen gjort med vår västerländska kultur?

I berättelsens mittpunkt, ett tomrum. Från Jesu död finns inga vittnen, inga källor. Det enda som återstår är andrahandsuppgifter, tillrättalagda historier som nedtecknats flera decennier efter händelserna på Golgata. Under de åren, från avrättningen till nedtecknandet, hann det ursprungliga skeendet förvandlas till myt, till en sammanhängande och revolutionerande teologi, centrerad kring korsfästelsen och uppståndelsen.

LÄS MER: Mattias Hagberg: Vi är alla monster

LÄS MER: I begynnelsen var modern

Den förste som skrev var Paulus. Hans brev är förmodligen från femtio- och sextiotalen efter Kristus, och bygger enbart på sånt han hört eller upplevt i sina syner. Några egna erfarenheter av sin nya herre hade han inte. Allt han visste hade han fått berättat för sig eller fått till sig genom egna, utomvärldsliga möten med den pånyttfödda guden.

För Paulus var Jesu död och uppståndelse allt.

För Paulus var Jesu död och uppståndelse allt. I sina brev kretsar han kring den döda kroppen på korset som en hungrig vildhund. Han vill bli ett med denna gestalt, med denna död. Till församlingen i Korinth skriver han: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”

Allt det där andra, Jesu gärningar och ord, som de fyra evangelisterna är så upptagna av, betyder ingenting för Paulus. Nej, det enda som räknas är döden och återfödelsen – uppstigandet från de döda: ”… om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.”

Så här på avstånd – efter tvåtusen år med kristen, västerländsk kultur, marinerad i paulinskt tänkande – är det svårt att förstå hur otroligt märklig och udda denna idé måste ha tett sig den gången. Den måste ha varit svår att begripa, ja, närmast motbjudande; en gud som avrättades under de mest förnedrande former för att sedan återkomma till livet. Ingen hade tidigare föreställt sig något liknande, varken i judiskt eller grekiskt tänkande. Under antiken var livet efter döden inte särskilt närvarande, i alla fall inte i den form som de första jesustroende tänkte sig. För dem var döden något som Jesus övervunnit och därmed gjort obsolet.

Paulus igen: ”Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi ska inte alla dö, men vi ska förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.”

Detta var en idé som med tiden skulle förändra allt.

Ja, mycket av den västerländska mentaliteten finns koncentrerad i denna märkliga tankefigur. Den är, på många sätt, en nyckel.

Föreställningen om Jesu uppståndelse, som efter hand utvecklades till en idé om allas eviga liv, har försatt vår kultur i ett märkligt mellanläge. När allt är för evigt och döden inget absolut förlorar livet en del av sin tyngd. Det blir till en väntan på det som komma ska, på den äkta tillvaron efter att livet är över.

Hos de första kristna, som ju egentligen inte alls var kristna utan en sekt inom judendomen, fanns en föreställning om att detta autentiska tillstånd skulle inträffa mycket snart. På Herrens dag skulle de döda väckas till liv under dramatiska former: ”Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då ska de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i Rymden”, skriver Paulus.

Men med åren, när inget inträffade, transformerades förväntningarna och sköts på framtiden. Till slut förvandlades de till tanken på ett individuellt uppstigande till himlen efter varje enskilt dödsfall.

Ur allt detta går det att vaska fram en sorts kulturell matris som påverkat det mesta i vår västerländska värld. Något förenklat går denna mentala algoritm att sammanfatta med ett enda uttryck: standby. Vi har lärt oss att leva för något som komma ska, för ett sedan, för ett efteråt. Allt detta medan det närvarande – nuet – förskjutits i bakgrunden och förlorat i vikt.

Vi tillhör en kultur som ständigt blickar framåt, som alltid har siktet inställt på det som ska komma.

Till och med i vår sekulariserade samtid lever denna tanke starkare än man först kan tro. Vi tillhör en kultur som ständigt blickar framåt, som alltid har siktet inställt på det som ska komma. Tänk bara på ekonomin, eller rättare sagt på vår idé om ekonomin, som nästan jämt handlar om de vinster som ska bärgas någon annan gång. Eller på våra idéer om framsteg, som alltid bygger på att vi projicerar våra begär och önskemål på det kommande.

Av just denna anledning menar religionshistorikern Bart D Ehrman att vi alla har en skyldighet att intressera oss för de kristna föreställningarna om döden och återuppståndelsen. I boken ”Heaven and hell – a history of the afterlife”, som kom för ett par veckor sedan i USA, skriver han att vi måste göra slut med tanken på det som komma ska, vare sig vi är troende eller ej, och istället fokusera på våra liv, här och nu: ”… först när vi erkänner vår dödlighet, kan vi njuta av vår existens och leva meningsfulla och givande liv.”

LÄS MER: Recension: "This life" – Martin Hägglund

Det är en tanke som den svenska filosofen Martin Hägglund tar ett steg längre i sin internationellt uppmärksammade ”This life – secular faith and spiritual freedom” som kom förra året. På en klar och elegant prosa argumenterar han för att bara den som är dödlig kan vara ett moraliskt subjekt; att bara den som kan förlora någonting kan känna att livet och världen är betydelsefulla. Gud, menar Martin Hägglund, har därför ingen moral, eftersom han äger allt, såväl liv som evighet: ”Gud är inte bunden eller begränsad av någonting, och därför är han heller aldrig dedikerad till någonting.”

Med andra ord:

Den som äger allt, äger inget.

Den som aldrig kan förlora, kan heller aldrig vinna.

Den som inte kan dö, kan inte heller leva.

Poeten Peter Curmans har formulerat detta vackert: ”Ditt liv / omslutet av dödens fosterhinnor / kan du inte värna / De kan brista varje sekund / Den enda trygghet du kan uppnå / är att sätta din tillit / till det värnlöst växande livet / Att vila med livets hela tyngd / ytterst på ett grässtrå / är din enda möjlighet”

Ja, egentligen går allt jag här skrivit att sammanfatta med en enda kort mening: Jag vill inte återuppstå, jag vill bara leva.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.