Först vill jag tacka Hanna Kataoka och Bo Söderpalm för att ha tagit sig an och kommenterat min artikel (13/10), som publicerades på Göteborgs-Postens kultursida den 28:e september.
Den viktigaste frågan som min artikel ställde gällde huruvida det är rimligt att i utanförskapsområden massivt snabbtesta barn för ADHD med hänvisning till att fler ska kunna medicineras och att gängkriminaliteten därmed kommer att minska.
Låt mig till att börja med konstatera att undertecknad är överens med Kataoka och Söderpalm om att medicinen har gjort avgörande framsteg under 1900-talet. Levnadslängden var i början av 1900-talet strax över 50 år i Sverige. I dag är den över 80 år. Läkarvetenskapens kamp mot olika sjukdomar och för att ge oss alla möjligheter till ett bättre och längre liv har varit mycket framgångsrik.
Däremot är jag inte övertygad om att framstegen är lika stora inom alla delar av medicinen. Psykiatrin, denna mångbottnade vetenskapliga disciplin, har fortfarande grannlaga uppgifter att sig an. Dess patienter befinner sig ofta i en utsatt situation med problem som vare sig är entydiga eller som låter sig klart avgränsas. Deras problemställningar utgörs inte sällan av en kombination av sociala, ekonomiska, psykologiska och psykiatriska faktorer.
De som lever i utsatta områden behöver att omsorgen om dem omgärdas av klokskap och solidaritet.
Trots all forskning, ökade resurser och frammejslandet av evidensbaserade metoder ökar antalet patienter inom den offentligt finansierade psykiatrin. Vad gäller vuxenpsykiatri på specialistnivå i Göteborg har antalet patienter inom allmänpsykiatrin, Psykiatri Affektiva, ökat från 6 000 till 12 000 patienter, det vill säga en fördubbling, mellan åren 2014 och 2022. Detta enligt statistik från verksamheten. Även antalet patienter med en psykiatrisk problematik inom primärvården har ökat. Var tredje patient i väntrummet på en svensk vårdcentral har någon form av psykisk ohälsa, enligt Uppdrag Psykisk hälsa.
2021 låg psykisk ohälsa bakom 45 procent av sjukskrivningarna, enligt Skandia. 2010 var siffran 30 procent. Fortfarande tar över 1200 personer livet av sig varje år i Sverige. För 2021 var siffran 1226 enligt Folkhälsomyndigheten.
Därutöver fanns ytterligare 279 fall där misstanke om suicid förelåg, men avsikten inte kunnat styrkas. Det betyder mer än 4 självmord varje dag under året.
Min artikel var skriven för att peka ut att det är angeläget att familjer och deras barn i utsatta områden får gediget och genomtänkt stöd av flera olika slag; att det satsas på skolan, att socialtjänsten får tillräckligt med resurser och att man uppfattar att barn som är fem till sex år gamla och som i dag har svårt att passa in i den svenska skolan, ges en värdig chans. De som lever i utsatta områden behöver att omsorgen om dem omgärdas av klokskap och solidaritet.
Hur ska vi skapa ett solidariskt och lyhört samhälle som inte utan noggrant övervägande pekar ut barn med svårigheter att koncentrera sig som psykiatriskt sjuka?
En avgörande frågeställning är på vilket sätt barns svårigheter är en fråga om att ha tillgång till screening, diagnostisering och medicinering och på vilket sätt det också handlar om behov av andra stödåtgärder. I förlängningen handlar detta om vilken syn vi har på ett barn som får svårigheter i sin socialiseringsprocess. Hur ska vi skapa ett solidariskt och lyhört samhälle som inte utan noggrant övervägande pekar ut barn med svårigheter att koncentrera sig som psykiatriskt sjuka? Hur ska vi vetenskapligt kunna dra en demarkationslinje mellan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykiska och kognitiva problem som en förståelig konsekvens av prekära levnadsomständigheter?
Undertecknad har precis som Kataoka och Söderpalm erfarit att människor har haft god nytta av psykofarmakologisk behandling. Ibland har den i förening med andra insatser möjliggjort att patienten kunnat skapa ett bättre liv. Men jag har också erfarit att den psykofarmakologiska medicineringen varit ett slag i luften för det utsatta barnet, dess familj och det omgivande samhället.
För övrigt har undertecknad ett grundmurat förtroende för vetenskap, innefattande humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Ett fungerande samhälle odlar även en tilltro till litteraturen, filosofin, bildkonsten, poesin, liksom ett solidariskt tänkande som inkluderar dem som befinner sig i utsatthetens och utanförskapets plågsamma värld. Människan behöver inte bara vetenskaplig kunskap, men klarar sig dåligt den förutan.
Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog och specialist i klinisk psykologi samt docent i idé- och lärdomshistoria och författare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att screena barn för adhd är inte ”råbarkad biologism”
LÄS MER:Överdriven biologism leder till likriktning av barn
LÄS MER:En psykolog bör bilda sig vitt och brett
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
