Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Maria Ramnehill skriver om hopp i kulturens serie tro. hopp och kärlek.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

I tider av kris behövs hoppet som bäst

Hoppet är svårast att känna för den som verkligen behöver det. Tryggheten kan då bli det halmstrå som den hopplöse greppar, skriver Maria Ramnehill i serien Tro, hopp och kärlek.

I den grekiska myten om Pandoras ask ligger hoppet kvar i botten på asken när locket stängs. Mänskligheten, som fram tills dess har levt i harmoni, drabbas av tröstlöshet och förtvivlan när alla olyckor och sjukdomar släppts ut över världen. Till slut öppnar Pandora asken igen och släpper ut även hoppet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För det är först i tider av kris som hoppet verkligen behövs. Kanske är också hoppet svårast att känna för den som faktiskt behöver det. 2016 är behovet större än på länge.
Medan kriget rasar allt värre i Syrien sätter flyktingar sitt sista hopp på resan till Europa och våra regeringar gör allt för att hindra dem. Över hela världen gör högerextremismen framsteg, med Brexit, Donald Trump, Sverigedemokraterna och Marine Le Pen. Delar av borgerligheten tar flera steg i samma riktning. Samtidigt har världens ledare svårt att komma överens om att stoppa klimatförändringarna trots att Arktis under hösten haft en temperatur tjugo grader över det normala.

Kan man ens föreställa sig en framtid i sådana tider? 

Det finns något tilltalande i den kristna synen på hopp. Där är hoppet en dygd som kommer ur människans vilja - hopp är inte en känsla, det är snarare något man väljer, något man gör. När vi fortsätter att kämpa för det vi tror på, när vi kanske inte ens tror på att vi kommer att lyckas men kämpar för att vi inte kan låta bli, då lever vi på hoppet. Hopp kräver att vi kan föreställa oss en framtid, om det så är en politisk utopi eller livet efter detta. 

Det senaste året har begreppet ”politisk depression” använts allt mer flitigt. Om det är något som karaktäriserar depression så är det frånvaron av hopp. Jag minns när jag själv sjönk ner i en djup depression för sex år sedan. Det halvår då depressionen var som värst bestod av ändlösa dagar framför en dator i min ostädade lägenhet, alldeles för många cigaretter och alldeles för många timmar av tv-program som påminde mig om min uppväxt. Det gav en nostalgisk känsla av trygghet.

Jag vet inte vad som hade kunnat hjälpa den Maria som släpade hem sin matkasse och som mest av allt bara ville ge upp, lägga sig ner och begravas under ett djupt snötäcke. Kanske hade det varit nog att visa henne att hon faktiskt hade en framtid. Men just då hon saknade hopp.

Däremot fanns känslan av trygghet. När man saknar hopp, saknar både förmågan och lusten att föreställa sig en framtid, kan tryggheten bli ett sista halmstrå. Om de stora politiska berättelserna som ger historien riktning och mål inte längre har samma bärkraft, finns risken att det förlorade hoppet ersätts av ett sökande efter trygghet. Kanske är det där högerextremismens framfart har sin förklaring: de utnyttjar en känsla av hopplöshet och längtan efter en värld som slutar att röra på sig, slutar förändras, där allting ska vara som det alltid har varit. 

Tony Kushners pjäs Angels in America, som blev en fantastisk tv-serie 2003, skildrar en värld i kris. Den handlar framförallt om aids-krisen, men 1900-talets båda världskrig, förintelsen och miljöförstöring är här resultatet av att gud har övergett mänskligheten. De förtvivlade änglarna tror att om världen bara slutar röra på sig, om mänskligheten slutar utforska och slutar förändras, slutar leva, kommer gud tillbaka.

De väljer aids-sjuke Prior till sin profet för att sprida icke-rörelsens epistel, men han vägrar. ”Vi lever fast vi slutat hoppas”, säger Prior. “Om jag kan finna hopp någonstans överhuvudtaget så får det vara gott så, det är det bästa jag förmår. Det räcker verkligen inte alls, det är så himla otillräckligt … men välsigna mig i alla fall. Jag vill ha mera liv.”

Om hopp är ett val så handlar det inte om positivt tänkande eller naivitet. Om man är allt för optimistisk finns risken att man bara lutar sig tillbaka och väntar in framtiden utan att kämpa för den. Hopp kräver realism och insikten att hur vi handlar nu påverkar vår framtid. Priors pojkvän säger “Det är det som är politik. Att världen rör sig framåt. Och det är bara i politiken som mirakel äger rum.” Hoppet består i att världen trots allt fortsätter att röra sig, att saker kan förändras, åt fel håll men också åt rätt. 

Det uppmanar till handling. I politik är hoppet insikten om att historien är i rörelse och att om vi bara knuffar lite, precis just där i ena hörnet, så ökar chansen att vi hamnar på en bättre plats i framtiden. För om ingen knuffar alls kommer vi hamna någon helt annanstans. Så länge det finns minsta hopp om att vi kan förändra något har vi också en moralisk skyldighet att försöka göra just det.

LÄS ÄVEN: Malin Lindroth skriver om tro och Karwan Faraj om kärlek i serien Tro, hopp och kärlek

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.