I Colm Tóibíns pjäs Marias testamente som också blev en roman (2012) ger Maria, Jesu moder, till slut upp. I hennes ögon är människorna som följer hennes son bara en naiv, galen sekt. I synagogan har hon inte längre någon plats efter all turbulens runt korsfästelsen. Istället återvänder hon till de hedniska gudarna, till gudinnan Artemis tempel. Maria talar i bokens slutmening bara ”till skuggorna från den här platsens gudar som dröjer sig kvar i luften för att iaktta mig och höra mig.”
När Tóibín tar sig an de gamla antika berättelserna i Namnens hus har gudinnan Artemis en viktig roll; det är hon som kräver att Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att hans flotta ska få vind i seglen och kunna besegra Sparta där kung Paris rövat bort Agamemnons svägerska, den sköna Helena. Så fortsätter en blodig historia där Ifigenias mor Klytaimnestra mördar sin återvändande make och där sonen hämnas fadern. Sagan om gudar och människor har tolkats av Aiskylos, Sofokles och Euripides i 2000 år gamla dramer som fortfarande spelas och stoffet har tolkas och varierats av författare genom seklerna.
Greppet som Tóibín använder känns igen från Christa Wolfs Medea från 1996 (om en annan ikonisk antik gestalt) där olika röster får berätta historien på ett råare och mer psykologiskt närgånget sätt. Hos Tóibín är det Klytaimnestra, sonen Orestes och hans syster Elektra som ger sina versioner, där modern lakoniskt inleder:
”Jag har lärt känna dödens lukt”. Som en förtida syster till Maria erkänner hon utan omsvep att hon inte längre tillber några gudar – ”som ingen annan vet jag att gudarna är fjärran”.
Andra som dramatikern Christina Ouzounidis har övertygande använt tragöderna för att undersöka hur makten och våldet manifesteras i språket. Men Tóibíns ärende verkar vara det motsatta, här finns våldet och makten inte som språk utan som handling: som blod, kropp, död. Och det vackra, sinnliga och detaljerat grymma hos Tóibín går helt på tvärs med de gamla dramernas estetik; alla våldsdåd sker där utanför scenen och kören, denna geniala dramaturgiska uppfinning, berättar, kommenterar, förmanar och ja - besinnar.
I Namnens hus pumpar världen bara på som en amoralisk muskel som krigar och mördar. Väktare och intriger är blott ett bräckligt försvar för de få med makt och Tóibín verkar koppla grymheten snarare till en religions kollaps än till en samhällsstrukturs.
Bara i fantasin om Orestes och hans kamraters tillflykt hos en ensam gammal kvinna i krigets obygd finns kärlek, omsorg och ett värdigt liv. Och på den gamla kvinnans dödsbädd formuleras en uppmaning att minnas mitt i all denna död och förlust.
”Alla husen var fulla av namn” som kvinnan viskar.
Colm Tóibín skriver också om konst, såväl kritik som essäer. ”Namnens hus” är en mycket visuell roman där Tóibíns ord med ett slags tankfull häftighet målar fram skuggor och dagrar från en 2000 år gammal värld. Men som finns i oss som ett minne, en värld där dödens lukt är nära och gudarna mycket fjärran.
