Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

I sina dikter var Yahya Hassan fullkomligt fri

Poeten Yahya Hassan har gått bort, 24 år gammal. Gordana Spasic tackar för friheten att skriva och minns en poet vars liv och dikt inte gick att skilja åt.

"År 2013 slog den den då artonårige Yahya Hassans självbetitlade diktsamling ner som en meteorit. Jag försöker först föreställa mig poesilandskapet i tiden strax före men kommer fort på att – vem bryr sig! Så stor var Yahya Hassans debut: fadersuppgörelsen som blev till angrepp på religionen och hela det omgivande danska samhället. Den högexplosiva stämman med sina vreda versaler. Boken väckte debatt både i Danmark och Sverige och anklagades bland annat för att springa rasisters ärenden.

LÄS MER: Danske poeten Yahya Hassan död

LÄS MER: Recension: "Yahya Hassan 2" – Yahya Hassan

För egen del var det enormt att gå in i en värld där "invandrarpappor” fick vara mer än buskispappan i Josef Fares filmer som medelst kulmage slåss för sina barn (även om den tropen förstås ska ha tack för lång och trogen tjänst), och där det partikulära och det gemensamma fick samexistera. Jag hade inte förstått att man kunde skriva sådär.”

Så skrev jag om Yahya Hassans debut "Yahya Hassan” i GP:s lista över de böcker som formade 2010-talet. Uppföljaren "Yahya Hassan 2” drabbade mig inte mindre, tvärtom.

Debuten och efterföljande kontroverser gjorde författaren till en ö i ett hav av verkliga och inbillade hot.

Jag läste den som en diktsamling om ofrihet. Hassans frihet var starkt begränsad av andra människors viljor, alla omkring honom tycktes vilja honom någonting. De var efter han ord, hans pengar, hans pik (som det heter i Danmark).

Debuten och efterföljande kontroverser gjorde författaren till en ö i ett hav av verkliga och inbillade hot. Han blev föst runt av livvakter i främmande städer iförd skottsäker väst (men med en diktsamling i innerfickan, alltid).

Den dubbla institutionaliseringen som följde på det, tiden i fängelset och sedan rättspsykiatrisk anstalt, tycktes inte göra någon skillnad. I sitt konstnärliga uttryck förblev han dock fullkomligt fri. Det är det som är det stora fuck you-fingret till allt och alla (som jag och många med mig hade längtat efter, utan att veta om det).

Dikterna har redan visat sig eviga, oåtkomliga för för stunden rådande tankeströmningar. Allt motstånd i samband med debuten framstår som menlöst surr och Hassans dikter i sin tur som hög, levande konst. Hans liv och dikt gick inte att skilja åt, jag vet inte vad jag ska göra av hans bortgång. Han hittade andra vägar än de på förhand överenskomna att beröra, och det oändligt.

Jag visste, som sagt, inte att man kunde skriva sådär. Jag hade svårt att begripa varför man ville skriva om man inte skrev sådär. Det har jag än. Tack Yahya Hassan, för friheten.

LÄS MER: Yahya Hassan släpper diktsamling från fängelset

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.