På frågan om varför han skriver, har författaren Albert Cossery svarat "För att den som just läst mig, inte ska gå till arbetet dagen därpå". Högst en rad om dagen har han skrivit, och åtta böcker allt som allt.
Cossery är född i Kairo 1913, men bosatt på samma parisiska hotellrum sedan 1945, och han skriver på franska. Sympatierna ligger helt klart hos samhällets outcasts och förtappade existenser och böckerna utspelar sig genomgående i Kairos skummare delar.
Så även debuten från 1940 med det emblematiska titeln Människorna Gud glömde, bestående av fem noveller. Det rör sig om "de fattiga som inte kämpar längre, som inte rör sig mer, för att de äcklas av världen och av allting". I en intensiv och inte sällan våldsam språkdräkt (jag tänker på marockanska Muhammed Shukris och Driss Chraibis liksom aggressivt hädiska uppväxtskildringar), konfronteras till exempel den ärelystna och besserwissriga brevbäraren med en haschpundande analfabet som är helt utlämnad till brevbärarens godtycke, eftersom det är denne som läser upp breven för alla i kvarteret. Det är ett godtycke som nog lika väl kan tillskrivas Gud. Och under denna gudomliga frånvaro skiner solen lika obarmhärtigt och ödesmättat som i Camus Främlingen: "Solen står högt på himlen och omfamnar jorden med sina galna famntag. Luften fylls med en klagan som liknar de kvävda skriken från en våldtagen oskuld. En varm substans tränger igenom allt, rinner tvärsigenom livet, kokar varelserna, väcker monstret i de försvarslösa barnens kroppar, ödelägger allt med sin helvetiska vrede och gör en törstig, törstig överallt: i läpparna, i själen, i köttet. Åh, vem ska befria mänskligheten från detta helvete?"
Ja, inte är det du och jag - eller Albert Cossery, för den delen. Men att skriva från samhällets utmarker och i de egendomslösas sak, är att göra också den misären litterärt giltig.
