Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gunnar Lundkvist har skrivit brev till Nina Hemmingsson i tretton år. Om allt möjligt: kaffe, korna i hagen, pengar, livet och döden.

I sällskap med Gunnar kan man andas ut

Recension: Breven från Gunnar blir dels ett porträtt av en vän, dels en tröstebok för den som aldrig riktigt kunnat tro på att solsken med säkerhet följer efter regn, skriver Malin Lindroth.



Gunnar Lundkvist är inte bara skaparen av serien Klas Katt. Han är också poet och brevskrivare.  I det första brev han skrev till kollegan Nina Hemmingsson 2002 fanns inget särskilt ärende, bara en ström av vardagligheter nedskrivna på maskin, nästan som om han skickat ett par dagboksidor. Av de upp emot tusen brev som kom att följa har Nina Hemmingsson nu komponerat en bok som kan läsas på minst två sätt. Dels som ett porträtt av vännen Gunnar dels som en tröstebok för den som aldrig riktigt kunna tro på att solsken med säkerhet följer efter regn.

Omslagsbilden sätter tonen för hela boken. En tecknad figur som hade kunnat vara Spökplumpens mindre eleganta kusin har fastnat på en bock av den sort som alltid fick mitt hjärta att rusa när den rullades fram i skolgymnastiken. Där sitter han i en hjälplös pose, som ett monument över något som få om ens någon lär undkomma: den där känslan av att alltid fastna halvvägs, på väg in i det som skulle bli det stora språnget.

Ibland är Gunnar i sin lägenhet i stan. Men lika ofta är han på landet, i sällskap med olika katter, råmande kor och ångesten. Breven är råa och roliga och får mig att skratta på samma sköna befriande vis som jag brukar skratta när jag läser en serie av Nina Hemmingsson. Gunnar skriver om  serier och musik. Om utflykter till Prisextra, till bandymuseet och hamburgerrestaurangen i Eskilstuna. Han har synpunkter på slarviga tecknarkollegor, dricker stora mängder kaffe, suckar över en språkpoet från Göteborg, tecknar och slåss med en ångest som påminner om ”en äcklig jävla gymnastiklärare i svettig träningsoverall som brottar ned mig och sen tvingar mig att hoppa bock ”

Någon gång skriver Gunnar en dikt men mest fantiserar han om möjliga och omöjliga verk som absolut skulle skrivas om han hade tid. Myten om Arne Weise. En omistlig avhandling om Tove Jansson. En kriminalhistoria från Bokmässan, som ska heta Mord i montern.

Som bokens författare och illustratör håller Nina Hemmingssons en fint låg profil. Brevurvalet är gjort med lätt hand och sammanställt på ett sätt som följer känslans dramaturgi snarare än en kronologisk tidsordning. Bilderna fungerar som diskreta kommentarer till Gunnars ord. En kopp, en kartong, en fågel, en kvist smygs liksom in från sidan och tar aldrig över scenen. Framförallt är detta Gunnars bok och det är hans röst vi hör. 

Att tycka om Gunnar är väldigt lätt. Han äger nästan ingenting av det som nutidsmänniskan antas behöva – ingen dator, inget varumärke, ingen putsad fasad – men är trogen sin blick och tanke, på ett sätt som genast gör honom till min idol. I sällskap med Gunnar kan man andas ut och känna sig försonad med allt i livet som är halvfärdigt och oavslutat. Man kan ta sin egen konstighet i famn och konkludera att de människor som flög så elegant över bocken i skolgymnastiken och i livet, kanske missade något rätt väsentligt. För hur det nu är – den som fastnar på bocken, mitt i språnget, har en inte så dålig utsikt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.