Häromdagen greps poeten Artem Kamardin av polis i sitt hem för att han läst en regimkritisk dikt på Majakovskijtorget i centrala Moskva. Han misshandlades och häktades för misstänkt extremism, för att sedan våldtas av polisen med en hantel. Det finns en video av honom där han ber om ursäkt och lovar att aldrig läsa den dikten igen, rapporterar den oberoende sajten Meduza (27/9). Detta är status för det fria ordet i Ryssland i dag.
Majakovskijtorget är en symbolisk plats. Det invigdes 1958, under det sovjetiska ”tövädret”, och poeter och författare började samlas där för att läsa sina dikter. Under Samizdat-tiden fortsatte traditionen, som också har tagits upp av poeter och aktivister i vår tid. Kamardin är en av dem.
För något år sedan påbörjade jag Torbjörn Säfves bok ”Jag brinner: en roman om Majakovskij”. Det är en skildring av poeten som politisk människa och författare, fram till hans självmord 1930. Majakovskij hyllades initialt av bolsjevikerna, han var själv medlem i partiet som ung, men blev snart problematisk för den sovjetiska regimen. Trots att han under en period skrev propaganda var han för fri, för vild, för mycket av en experimentell poet. Han blev ett irritationsmoment. Jag kunde inte förmå mig att läsa färdigt Säfves brutala bok.
Efter sin död blev Majakovskij, i ett av Stalins bisarra infall, återupptäckt och återkrönt som revolutionens poet. Som en dubbel symbol står nu hans staty kvar på Majakovskijtorget, som nu heter Triumftorget. Ett monument över en poet som inte lyckades anpassa sig till den nya regimen, och över den ideologiska roll som även den experimentella litteraturen har spelat i den ryska historieskrivningen.
Efter sin död blev Majakovskij, i ett av Stalins bisarra infall, återupptäckt och återkrönt som revolutionens poet.
Efter att Ryssland inledde sitt stora krig i Ukraina i februari har röster höjts för att bojkotta inte bara regimen, utan även rysk kultur. Ukrainska författare som Serhiy Zhadan och Oksana Zabuzjko har problematiserat idén om den stora ryska litteraturen, och ser den som en imperialistisk kraft. Ryska samtida författare har kritiserats för sin tystnad. I Sverige har bland andra Sofia Nyblom i DN Kultur föreslagit en ”rysk kulturpaus” (19/4). Detta efter att Ukrainska kulturinstitutet föreslagit allmän bojkott i ett långt upprop.
Det är av största vikt att ifrågasätta sin egen relation till rysk kultur. Och uppropen sätter också fingret på en öm punkt hos de ryska intellektuella, som gärna går i ”inre exil” och beklagar det hopplösa status quo, utan att göra något. Sedan 2008, när Ryssland invaderade Georgien, 2012, när Putin tog ett ännu hårdare järngrepp om landet, och 2014, när invasionen av Ukraina påbörjades, borde ställningstaganden som att inte samarbeta med kulturaktörer som har koppling och stöd från ryska regimen egentligen vara självklara.
Men vi bör också minnas att mycket av den ryska kulturen, särskilt litteraturen, är skriven av dissidenter, många av dem i ofrivillig exil. Vi ser samma utveckling i dag. Aktivister och journalister fängslas, som Ivan Safronov som blivit dömd till 22 år i fängelse, och poeter misshandlas av polisen för att de läst upp regimkritiska dikter.
Också de behöver i alla fall en flisa av det stöd som vi ger till det ukrainska folket, vars land bombas sönder i detta nu. För vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag hoppas särskilt att detta är tydligt för de svenska institutioner som erbjuder fristadsskydd och residensvistelser för kulturskapare och journalister.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Bara granbarkborren kan glädjas åt det här valet
LÄS MER:GP testar att recensera ljudböcker med ”Den lyssnande kritiken"
LÄS MER:I KD:s ”hjärtlandet” kan ingen höra dig skrika
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
