Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor.  Bild: ESO
Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Bild: ESO

Sofia Andersson: I rymden hörs inga influencers

Sofia Andersson: Samtalet om stjärnor och galaxer är ett ostört rum.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I samband med månlandningens femtioårsdag ockuperar Neil Armstrong mina digitala flöden. Filmsekvensen visar en viktlös marshmallow-dans över okänd mark. Den är skrovlig men ren, full av ingenting. Rymden är ett blankt papper. En orörd skål fil, lenare än galaxen The Milky Way, eller en créme brûlée som inte har blivit knackad.

Jag vet inte vad jag snackar om och det är själva poängen. Samtalet om rymden är ett ostört rum i ett samhälle som mäter prestationer och effektivitet i samma hastighet som stjärnor faller.

Slottsskogsobservatoriet ligger högst upp på Masthuggsberget. Det stängde förra sommaren eftersom den ideella föreningen som driver det brottas med ekonomiska problem. Huset är blågrönt och dörren klarröd. Ovanför står "Per aspera ad astra" som översätts till "genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna" och bredvid syns alla stjärnteckens symboler på rad.

Lika oändlig som rymden är, lika oändligt provocerande är det filosofiska samtalet om just himmelen.

Dammen utanför är omringad av bänkar och träd. Där samlas ensamma med dagens papperstidning, joggare med halsbränna. Också de som bara vill snudda vid känslan av att tiden har stannat.

Människan har alltid intresserat sig för det ogreppbara. I rymdeposet "Aniara" från 1956, filmatiserad senast förra året, söker Harry Martinson sin roll i skapelsen: "Allt ter sig som om allting stelnat fast/och frusit in i evighetens berg/likt diamantkorn i en bergkristall/som håller ändlösheten innesluten/i alla avstånds klart massiva hall".

Ted Gärdestad ville sedan ha en egen måne, vilket gjorde honom folkkär, och i dag har det lokala bandet KÅRP rymden som största inspirationskälla. De kallar den för en "projektionsyta" som kan fyllas med vad som helst.

Lika oändlig som rymden är, lika oändligt provocerande är det filosofiska samtalet om just himmelen. Det vet nutidsmänniskan, som har blivit matad med tanken om att göra nytta, alltså någonting som genererar pengar. Och nog är det därför luddiga budskap, som kräver långa tankar och uteblivna pengar, retar.

Vad i helvete betyder per aspera ad astra? Vad ska jag göra av orden "sök balans" som dagens horoskop uppmanar till, och vad fylls bäst "projektionsytan" med? Vad är nyttan?

Det finns ingen nytta och där är den. Låt en människa få slappa och pausa, så som joggaren pausade från stegräknaren och så som tidningsprenumeranten pausade från bruset i det digitala flödet. I rymden hörs inga influencers – de som bygger sina personas på antal följare och gillamarkeringar, det vill säga de som kanske allra mest personifierar vår mätbara samtid.

Slottsskogsobservatoriet bör stå kvar, tomt eller ej, som en påminnelse om att det finns andra värden än de konkreta.