Det tar 20 minuter att köra från Prešov till Jarovnice – men är som att komma till en annan världsdel. Prešov i östra Slovakien är en varsamt restaurerad stad med rötter i 1200-talet, en gång i tiden centrum för den lutherska reformationen. Jarovnice är Slovakiens största romska bosättning, centrum för de många mindre bosättningar som finns i trakten. En luttrad slovakisk utrikeskorrespondent i Bratislava förberedde mig på besöket med orden: ”Tänk Gaza-remsan”.
Det börjar muntrare. Det romska paret Rudolf och Emka, som för några år sedan emigrerade från en bosättning till franska Toulouse, plockar upp mig en sjavig BMW med släktingen Martin i baksätet. Vi kör med romsk gospel på knäckande volym och stämsång från baksätet. Strax utanför Jarovnice skruvar Rudolf ner musiken. Han har fått syn på en brevbärare med svart hår och solbränna.
”Har ni fått en romsk brevbärare?”, frågar han.
”Nej, hon har varit i Grekland” svarar Martin torrt.
Alla skrockar. Det underförstådda i skämtet är sorgligt: hur otänkbar en romsk brevbärare är här. Men jag tänker på hur samma råa humor kantade fältarbetet när jag skrev en bok om romer i Tjeckien. Jag slutar snart dra på munnen. Vi kör förbi en polisstation bakom höga murar och taggtråd. Runt hörnet tar asfalten slut och vägen blir lera och sopor. På andra sidan ett vattendrag står skjul tätt packade som i ett flyktingläger. Det som en gång var provisoriskt har lappats i lager, med utbyggnader av korrugerad plåt, plywood och papp. Det ryker från skjul och öppna eldar. Barn springer överallt, knackar på bilen och stirrar på mig. Några tvättar en matta i ån – även den fylld av sopor.
De berättar att skolan i närheten förr var integrerad, men att numera är bara lärarna vita.
Vi svänger in i den smala gränd som leder till Martins hem. Runt en lerig plan står låga betongbyggnader, några saknar dörr. Martins familj bor i en låg byggnad med tre små rum, varav ett är köket. Över pulverkaffe berättar han att familjen om sex personer, ”med guds hjälp”, har byggt rummet där ettåringen sover middag. Andra, med upp till 15 barn, bor mindre.
Martin är 40 år gammal men ser betydligt äldre ut. Det var även med guds hjälp han slutade supa. Nu arbetar han extra i en av de affärer som finns i området. Där säljs bara basvaror, men romerna slipper gå till stan och riskera att inte bli insläppta i butikerna. Den lilla lönen gör att familjen har mer än de 200–300 euro i bidrag de flesta här lever på. De berättar att skolan i närheten förr var integrerad, men att numera är bara lärarna vita. Huset har rinnande vatten och toalett – men inte tack vare gud utan som en konsekvens av den översvämning som 1998 tog omkring hundra romska liv här. Det bevekade kommunen.
När bastuvärmen tvingar ut oss står stanken som en vägg. Sopor jäser i solen och kaminer eldas med trä. Lukten av askkoppsbrand sticker i ögonen. 8000 personer bor officiellt i Jarovnice, men Rudolf gissar att den riktiga siffran närmar sig 13 000. Smala gränder skjuter i olika riktningar och i utkanten av bosättningen står spridda skjul och trävagnar som tjuvkopplats till elnätet.
Bosättningarna i östra Slovakien sträcker sig till Ukrainas gräns, dryga timmen bort, och dateras till 1800-talet. Av landets uppskattningsvis 500 000 romer (på en befolkning om fem och en halv miljon) lever kanske 200 000 i dem. Bosättningarna växte på allvar när Slovakien var fascistisk lydstat åt Nazityskland och romerna uteslöts ur samhället. De mötte dock inte samma öde som landets judar (där bara 20 000 av 90 000 överlevde). Planen var att utnyttja romerna som arbetskraft för att sen, som de tjeckiska och ungerska romerna före dem, skickas till Auschwitz. En slovakisk bok om romerna och kriget bär titeln ”Efter judarna zigenarna”.
Några tvättar en matta i ån – även den fylld av sopor.
Den tjeckoslovakiska kommunistregimen rev på 1950-talet bosättningar och flyttade romer till industrier i den tjeckiska delen av landet. Men i andra bosättningar byggdes rudimentära hus.
Som alla medborgare sattes romer i arbete – men längst ner i fabrikshierarkin och på vägbyggen. Skolgången var segregerad och begränsad; romer stämplades som mentalt handikappade vilket gjorde det svårt att avancera bortom tunga jobb och gruppens levnadsvillkor.
Efter 1990 förlorade man även de jobben, ofta till ukrainska gästarbetare. Den nedåtgående spiralen i bosättningarna, i dag omkring 700 till antalet, har sedan dess varit obruten. Bidragsberoende på ständigt minskade bidrag och en latent rasism som kom till ytan efter murens fall ökar segregationen.
Romer ses som oanpassbara. Mellan det och en romantisk bild av att de ”vill” leva så här är det svårt att ändra på mycket. Villkoren i bosättningarna, där många vuxna är alkoholister eller narkomaner, försämras stadigt. Jag hör ordet ”katastrof” om utvecklingen både en och tre gånger.
När något förändras beror det på engagerade organisationers eldsjälar eller kyrkan. Men nej, inte den katolska, förklarar Martin. Romer vänder dem ryggen eftersom de inte släpps in i kyrkorna. Det är i stället pingstvänner som raggar själar och propsar på nyktert liv. Martin visar mig stolt en krog man har köpt loss som församlingslokal. Ölreklamen dinglar fortfarande på fasaden.
Skolgången var segregerad och begränsad; romer stämplades som mentalt handikappade vilket gjorde det svårt att avancera bortom tunga jobb och gruppens levnadsvillkor.
Det var deras pastorer som reste till ukrainska gränsen när kriget kom i våras. När slovaker och tjecker hämtade upp ukrainare blev romska flyktingar kvar. De fick tränga in sig i Jarovnice.
Under promenaden genom bosättningen noterar jag en avsaknad. Den som rör sig i postkommunistiska EU-länder är van att på varje uppsnyggad badplats eller järnvägsstation se plaketten med EU:s stjärnemblem. Det pumpas stora summor i infrastruktur och integration. Trycket på Slovakien att förbättra tillvaron för romer fanns redan vid EU-inträdet 2004. Men så sent som i somras besökte en grupp EU-parlamentariker en bosättning och beskrev villkoren som ”medeltida”.
”EU? Vi ska visa dig” säger Rudolf och Emka. Vi kör från Jarovnice och det är stundtals lätt att glömma vad jag nyss upplevt. Det böljande landskap där Kristus på sitt kors med jämna mellanrum lider i detaljrikt snideri är så orört att man lämnar både 2000- och 1900-tal. När vi stannar i den lilla orten Sabinov, känd som inspelningsplats för Slovakiens enda Oscarsvinnare ”Butiken vid Storgatan” 1965, bränner blickarna i ryggen. Vi köper glass och promenerar förbi butiker som anspelar på filmens namn. Rudolf berättar att fascistpartiet är stort och ofta håller offentliga möten. Jag undrar om befolkningen förstår den tragiska ironin – ”Butiken vid Storgatan” utspelar sig under kriget och handlar om antisemitismen och deportationerna.
Rudolf och Emka levde i den lilla bosättningen Rožkovany tills de efter en familjetragedi flyttade till Toulouse. Om Jarovnice kan beskrivas som en kåkstad är Rožkovany, en kort körning från Sabinov, en klunga byggnader som klamrar sig fast vid en slätt. Ett hällregn spolade dagar tidigare igenom dem och högar av blöta textiler torkar i leran.
Jag tänker på Monty Pythons sketch ”The Four Yorkshiremen” där fyra män försöker bräcka varandra om påvrast barndom. Jarovnice var illa. Rožkovany är misär.
Men så sent som i somras besökte en grupp EU-parlamentariker en bosättning och beskrev villkoren som ”medeltida”.
Här lever omkring 100 romer i ruiner. Rudolfs farbror Dušan är en av få vuxna som är nykter och bor i ett stabilt hus. I köket berättar Dušan, som har levt här i 56 år, om sitt arbete med hälsofrågor och förklarar att hygien är det överlägset största problemet i bosättningarna. Han får medhåll av Yvette, en mamma som erbjuder sig att visa var de hämtar sitt vatten. På vägen nerför slätten frågar jag vad hennes dröm är. ”Tak över huvudet som inte ramlar in när vi sover”. Ur slätten sticker ett plaströr fram, en brunn som även under de bästa omständigheter känns tveksam.
Föräldrarna hade vädjat till kommunen om att dra vatten, barnen blev ju ständigt sjuka av bakterier, virus och parasiter. Kommunstyrelsen hänvisade till att romerna inte äger marken.
När Emka och Rudolfs son dog flyttade de.
Och EU-initiativet?
På en höjd hundra meter bort står en grå container. En lapp på dörren meddelar att duschen är öppen 10–12. Vardagar. För den som ansökt om rätt att nyttja den via kommunen.
Jag funderar över hur många som är analfabeter här, hur de klarar byråkratin. Om tvättiderna hjälper de barn som kastas ur skolan på grund av att de är smutsiga. ”EU renoverade ett dagis åt oss i stan också. Men det blev så fint att slovakerna säger att det inte kan användas av romska barn”.
En bit från duschen gräver bosättningens granne, den vite slovaken Ondrej, ett dike. Han känner Rudolf, de utbyter vänligheter och några ord om vilken katastrof utvecklingen är. Ondrej instämmer i bilden jag har fått i Dušans kök: även om trakten har en borgmästare som vill ordna hyggligt boende och dra vatten så möter det våldsamt motstånd från politiker och petitioner. Rädslan är att en bosättning ska bli permanent. Så inget förändras.
Jag funderar över vad som kan bli mer permanent än att människor har levt i detta hela sina liv. Efter Rožkovany besöker jag platser där det saknas el och där vatten hämtas ur en å. Där det är uppenbart att inga barn tar sig till någon skola.
Går det då verkligen inte att göra något åt detta? EU har i ett decennium stått bredvid medan Viktor Orbán monterat ner en demokrati. Så jag förvånas inte över att slovakiska myndigheter fortsätter ta fondpengarna och strunta i Bryssel. När jag testar frågan kring Prešovs krogbord är svaret entydigt: Romerna är inte som oss, de hör inte hit – det bästa vore om de styrde sig själva på en egen plätt.
Inte undra på att upprördheten i det katolska landet blev stor när påven Francis kom på besök i fjol – han valde nämligen att avsluta resan i det romska gettot Lunik IX. Namnet betyder äng, men platsen för tankarna till månlandskap. Höghusen där Francis talade byggdes för 2500 personer och det bor minst 7500 i dem. Men påven visade hur makten att förändra kan se ut: Han fördömde rasism och menade att kyrkans dörrar måste stå öppna för alla. Romerna hade i decennier bett staden om något annat: en reguljär busslinje för att kunna behålla arbeten, för att barnen ska kunna ta sig till skolor. Nu fick de plötsligt gehör.
Sverige delar union med ett land där man förvägrar sina svagaste medborgare grundläggande rättigheter. Men att man i Centraleuropa på 2020-talet kan behandla människor så bör också vara en lärdom för länder som länge varit förskonade från ideologier som inte betraktar minoriteter som del av nationen. Det är nämligen först då som det är möjligt att avhumanisera den man har levt med i hundratals år.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Diktaturarvet har satt djupa spår i slovakernas samhällstillit
LÄS MER:Sverige är inte fredat från antisemitismens farsot
LÄS MER:I Tjeckien är ölunderläggen extremistpropaganda
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
